Tonåringen ”spårar” ut, mamman släpper inte in
Min första gång på FL men jag förstår ju att folk får bra tips här så jag chansar!
För 14 år sedan hade jag en kort relation med en tjej som var allt som inte jag var. Jag hade vuxit upp som ensambarn, akademikerföräldrar o hårt hållen. Hon har fri, inga regler, rökte, drack sprit, var arbetslös men levde livet! Typ så..
Hon blev gravid, o vi fortsatte inte vår relation. Hon berättade inte för mig om graviditeten förrän vår son var 4 år, och då hade jag flyttat en timme bort och skaffat ny familj.
Jag har trots detta en fantastisk relation till min son, han är ofta hos oss o älskar sina syskon osv.
MEN nu börjar det bli tufft för honom, hans mamma har inte förmåga att få ihop tonårslivet med honom.
Han kommer ofta sent till skolan, har glömt gympakläder, missat läxor och klarar inte proven. Han är ute sent på kvällarna och ingen vet längre vilka kompisar han umgås med.
Jag är så orolig för honom, och jag gör allt för att vara delaktig i hans liv. Men nu vill han inte längre komma till oss. Jag är den tråkiga som tjatar om skolan, om att han måste gå till fotbollsträningen, att han måste vara inne en viss tid. Jag är en skittråkig pappa.
Jag har pratat med soc vid flera tillfällen och har även gjort en orosanmälan för ett par år sedan, men de hävdar typ att det inte är så farligt.
Och ja, mamman är bra på så många sätt, hon avgudar verkligen sonen men har inte kapacitet att sätta regler.
Jag känner mig så långt borta (en timme), och om jag inte hade haft två yngre barn här hade jag flyttat.
Nu har skolan reagerat!
Jag kan inte heller prata med mamman (jo vi är vänner men jag kan inte ge kritik, eller bra tips), hon orkar ändå inte hålla i dom.
Ge mig andra tips på vad jag kan göra för min son, vill inte se honom spåra ur ännu mer!