• Anonym (ena)

    Destruktiv relation i 10 år, jag vill lämna men behöver hjälp.

    Jag är i en relation som är destruktiv nästan på alla sätt, dock inte fysiskt våld, men psykiskt. Har även tidigare förekommit droger från hans håll och han har även en bipolär diagnos, vilken han vägrar medicinera för. Han har flera gånger försökt begå självmord där jag hittat honom, han är antingen arg och deprimerad eller arg och glad samtidigt.

    När han är manisk sover han aldrig och pratar hela tiden eller är förbannad över småsaker. Han får mig att känna mig värdelös. Jag är trött och har ingen energi, är sjukskriven och djupt deprimerad. Känner inte att jag klarar av att bryta kontakten med honom. Jag har dock flyttat, men efter en tid så fick vi kontakt igen och jag gick tyvärr tillbaka till honom, men bor fortfarande separat.

    Jag har själv en bakgrund med trauma och har en ptsd-diagnos, vilket säkert gjort att det blivit såhär. Jag tar ganska lätt på mig skulden för saker även när jag inte borde det. Tror det passar honom. Jag är rädd för at bli övergiven, inte egntligen för att bli ensam, det är just att lämna som jag blir skräckslagen inför.

    Jag har knappt berättat en bråkdel här, men situationen är extrem och ohanterbar känns det som.

  • Svar på tråden Destruktiv relation i 10 år, jag vill lämna men behöver hjälp.
  • Anonym (,,,,,,,)

    Jaa, eftersom du gått tillbaka till honom är det ju inte så mycket att säga. 

    Hoppas iaf du får behandling för dina egna problem.

  • Anonym (ena)
    Anonym (,,,,,,,) skrev 2019-12-07 19:37:24 följande:

    Jaa, eftersom du gått tillbaka till honom är det ju inte så mycket att säga. 

    Hoppas iaf du får behandling för dina egna problem.


    Det där hjälper inte.

    Undrar omdet finns någon med kunskap om sånt här som kan tipsa om var man vänder sig när man är helt nedtryckt och känner att dö nog är enda vägen ut.
  • Pierott
    Anonym (ena) skrev 2019-12-08 10:05:49 följande:

    Det där hjälper inte.

    Undrar omdet finns någon med kunskap om sånt här som kan tipsa om var man vänder sig när man är helt nedtryckt och känner att dö nog är enda vägen ut.


    Ring kvinnofridslinjen för råd och stöd. Du behöver bryta ditt mönster. Och precis som alla andra trådar liknande denna kan vi sitta o ge alla tips i boken, det kommer endå inte hjälpa för du kommer inte lämna honom.
  • AnnaSthlm

    Se till att du fortsätter att bo separat. Sök terapi. Försök att komma ihåg vad du drömde om som 15-20 åring och utforska det.

  • Anonym (K)

    Bra gjort att du separerade från honom! Jag tror du dela behöver hitta styrkan i dig själv, t ex. genom att verkligen tänka efter o skriva ner alla anledningar varför du behöver skapa dig ett eget liv utan honom. Men jag tror också att du behöver stöd. Kvinnofridslinjen som någon föreslog är en bra idé, eller kanske en grupp för medberoende? Sök på nätet vad som kan finnas nära dig. En bra KBT-terapeut kan också hjälpa, eller en psykolog via vårdcentralen. Ge inte upp, du kan fixa detta!

  • Anonym (,,,,,,,)
    Anonym (ena) skrev 2019-12-08 10:05:49 följande:
    Det där hjälper inte.

    Undrar omdet finns någon med kunskap om sånt här som kan tipsa om var man vänder sig när man är helt nedtryckt och känner att dö nog är enda vägen ut.
    Vad då, är det som inte hjälper? 

    Eftersom du själv inte mår bra o verkar ha fått diagnoser så antar jag att du går i åtm samtalsterapi. Eller, vad har du gjort för att förbättra ditt eget mående? Sökt vilken hjälp då? Förutom att gå tillbaka till honom då (varför du nu gjorde det) ..
  • Anonym (ena)
    Pierott skrev 2019-12-08 10:09:04 följande:
    Ring kvinnofridslinjen för råd och stöd. Du behöver bryta ditt mönster. Och precis som alla andra trådar liknande denna kan vi sitta o ge alla tips i boken, det kommer endå inte hjälpa för du kommer inte lämna honom.
    Jag gjorde det ju i ett år. Utan kontakt.

    Behöver liksom styrkan att göra det igen. Det är lätt när man mår ok, men när man är helt nedbruten känns det annorlunda.
  • Anonym (ena)
    Anonym (,,,,,,,) skrev 2019-12-08 11:47:33 följande:
    Vad då, är det som inte hjälper? 

    Eftersom du själv inte mår bra o verkar ha fått diagnoser så antar jag att du går i åtm samtalsterapi. Eller, vad har du gjort för att förbättra ditt eget mående? Sökt vilken hjälp då? Förutom att gå tillbaka till honom då (varför du nu gjorde det) ..
    Jag väntar på terpai. Jag har aktivt försökt få hjälp i 8 år ska du veta. Psykiatrin här fungerar inte optimalt.
  • Anonym (ena)
    Anonym (K) skrev 2019-12-08 11:14:19 följande:

    Bra gjort att du separerade från honom! Jag tror du dela behöver hitta styrkan i dig själv, t ex. genom att verkligen tänka efter o skriva ner alla anledningar varför du behöver skapa dig ett eget liv utan honom. Men jag tror också att du behöver stöd. Kvinnofridslinjen som någon föreslog är en bra idé, eller kanske en grupp för medberoende? Sök på nätet vad som kan finnas nära dig. En bra KBT-terapeut kan också hjälpa, eller en psykolog via vårdcentralen. Ge inte upp, du kan fixa detta!


    Tack, ska faktiskt ringa dem. Har aldrig gjort det förut.

    Har känt att psykisk terror är inte riktigt våld, men det är det ju.

    Psykolog har jag fått, men terapin har inte börjat ännu. Den är dock mest inriktat på mitt trauma, men det behövs också verkligen.
  • Anonym (ena)
    Anonym (,,,,,,,) skrev 2019-12-08 11:47:33 följande:
    Vad då, är det som inte hjälper? 

    Eftersom du själv inte mår bra o verkar ha fått diagnoser så antar jag att du går i åtm samtalsterapi. Eller, vad har du gjort för att förbättra ditt eget mående? Sökt vilken hjälp då? Förutom att gå tillbaka till honom då (varför du nu gjorde det) ..
    Diagnos har jag fått genom att utredas av en psykolog och läkare. Men man har ju inte kvar psykologen efter det oftast, och det är ingen terapi involverad.
  • Anonym (ena)
    AnnaSthlm skrev 2019-12-08 10:20:31 följande:

    Se till att du fortsätter att bo separat. Sök terapi. Försök att komma ihåg vad du drömde om som 15-20 åring och utforska det.


    Kommer aldrig mer bo ihop med någon oavsett. Inte ens om jag träffar en bra man i framtiden, mitt hem kommer alltid vara min trygghet, och jag vill aldrig riskera det.

    tack
  • AndreaBD

    I ett sånt läge behöver man vänner, som man kan umgås med, eller även bo med. Kanske har du tappat kontakten till alla tidigare vänner, men du bör jobba på att antigen ta upp kontakterna igen eller hitta nya vänner. Just för att du inte ska känna dig allt för ensamt. Sedan ska du helst också göra något nytt, ett hobby eller en utbildning. Och ha en samtalskontakt. Det är flera delar där man behöver, tror jag.

  • Anonym (,,,,,,,)
    Anonym (ena) skrev 2019-12-08 14:23:53 följande:
    Diagnos har jag fått genom att utredas av en psykolog och läkare. Men man har ju inte kvar psykologen efter det oftast, och det är ingen terapi involverad.
    Vad bra, då har dom gjort nånting åtminstone. Men kan du inte ligga på dom om det, jag har själv behövt stå på mig om terapi o sånt för att få hjälp. Kan hjälpa att tjata liksom. 
    Anonym (ena) skrev 2019-12-08 14:21:31 följande:
    Jag väntar på terpai. Jag har aktivt försökt få hjälp i 8 år ska du veta. Psykiatrin här fungerar inte optimalt.
    Vad är det för skit tänker jag. Men är inte förvånad, psykiatrin verkar vara usel på sina håll. Fantastiskt att du ändå orkat, men undrar om du varit helt tydlig med dom? Kanske läge att sätta sig på psykakuten annars. 

    Dom kanske skrivit ut antidepp o ångestdämpande? Hoppas det. O kanske ett besök hos husläkaren för att ta diverse prover, t ex B12, sköldkörteln o järnvärden.

    Kyrkan har ibland terapipersonal också, hör efter med dom så länge?
  • Anonym (Slådigfri)

    Hej. Kände att jag var tvungen att skriva till dig. Sök dig till socialtjänsten, det finns både hjälp att få inom missbruk men även våld i nära relationer, samtalskontakt, samtalsgrupp för personer i samma situation. De stöttar, pushar och hjälper dig i akuta situationer men även på lång sikt för en bättre framtid, för att du ska finna din inre styrka och känna att du visst klarar detta. Men eftersom du lämnat, vilket är fantastiskt så är det viktigaste att du får en samtalskontakt som du känner förtroende för. Tro mig, jag har precis gått igenom den resan, det är så värt det.

    Ett boktips: You Go Girl.

  • Anonym (ena)
    AndreaBD skrev 2019-12-08 14:30:05 följande:

    I ett sånt läge behöver man vänner, som man kan umgås med, eller även bo med. Kanske har du tappat kontakten till alla tidigare vänner, men du bör jobba på att antigen ta upp kontakterna igen eller hitta nya vänner. Just för att du inte ska känna dig allt för ensamt. Sedan ska du helst också göra något nytt, ett hobby eller en utbildning. Och ha en samtalskontakt. Det är flera delar där man behöver, tror jag.


    Jag förlorade mina vänner för 10 år sedan, mycket pga honom. Han har tom bråkat med mina vänner. Kanske därför året utan kontakt med honom blev så svårt. 

    Jag har en vän, men hon bor inte här, och hon har ganska mycket egna problem och är kanske mer i behov av stöd.

    Jag har kraschat i slutet av en längre utbildning kan man säga. Eftersom jag inte har pengar och är deprimerad känns det svårt att börja med någon hobby, de jag har baseras väldigt mycket på saker online egentligen.

    Skulle behöva nya vänner, men i grunden är jag väldigt introvert och blyg, och den här situationen har gjort det mycket svårare med åren.
  • Anonym (ena)
    Anonym (,,,,,,,) skrev 2019-12-08 17:37:05 följande:
    Vad bra, då har dom gjort nånting åtminstone. Men kan du inte ligga på dom om det, jag har själv behövt stå på mig om terapi o sånt för att få hjälp. Kan hjälpa att tjata liksom. 
    Anonym (ena) skrev 2019-12-08 14:21:31 följande:
    Jag väntar på terpai. Jag har aktivt försökt få hjälp i 8 år ska du veta. Psykiatrin här fungerar inte optimalt.
    Vad är det för skit tänker jag. Men är inte förvånad, psykiatrin verkar vara usel på sina håll. Fantastiskt att du ändå orkat, men undrar om du varit helt tydlig med dom? Kanske läge att sätta sig på psykakuten annars. 

    Dom kanske skrivit ut antidepp o ångestdämpande? Hoppas det. O kanske ett besök hos husläkaren för att ta diverse prover, t ex B12, sköldkörteln o järnvärden.

    Kyrkan har ibland terapipersonal också, hör efter med dom så länge?
    Anonym (,,,,,,,) skrev 2019-12-08 17:37:05 följande:
    Vad bra, då har dom gjort nånting åtminstone. Men kan du inte ligga på dom om det, jag har själv behövt stå på mig om terapi o sånt för att få hjälp. Kan hjälpa att tjata liksom. 
    Anonym (ena) skrev 2019-12-08 14:21:31 följande:
    Jag väntar på terpai. Jag har aktivt försökt få hjälp i 8 år ska du veta. Psykiatrin här fungerar inte optimalt.
    Vad är det för skit tänker jag. Men är inte förvånad, psykiatrin verkar vara usel på sina håll. Fantastiskt att du ändå orkat, men undrar om du varit helt tydlig med dom? Kanske läge att sätta sig på psykakuten annars. 

    Dom kanske skrivit ut antidepp o ångestdämpande? Hoppas det. O kanske ett besök hos husläkaren för att ta diverse prover, t ex B12, sköldkörteln o järnvärden.

    Kyrkan har ibland terapipersonal också, hör efter med dom så länge?

    Har varit väldigt, väldigt tydlig med psykiatrin. Jag tror att få orkar tjata på det sätt som jag gjort. Jag har vid flera tillfällen blivit nekad i skriftlig form terapi. 

    Psykakut är svårt på två sätt, jag jobbar inom psykiatrin själv, så jag måste till en annan stad, och sedan är min erfernhet att man ofta skickar hem folk och att psykakut är just akut förvaring, och inte mycket annat.

    Jag håller på att trappa ut mina mediciner just nu inför terapin, som inte tillåter medicinering av vissa läkemedel som jag har. Gör kanske att jag mår extra dåligt nu.
  • Anonym (ena)
    Anonym (Slådigfri) skrev 2019-12-08 19:12:17 följande:

    Hej. Kände att jag var tvungen att skriva till dig. Sök dig till socialtjänsten, det finns både hjälp att få inom missbruk men även våld i nära relationer, samtalskontakt, samtalsgrupp för personer i samma situation. De stöttar, pushar och hjälper dig i akuta situationer men även på lång sikt för en bättre framtid, för att du ska finna din inre styrka och känna att du visst klarar detta. Men eftersom du lämnat, vilket är fantastiskt så är det viktigaste att du får en samtalskontakt som du känner förtroende för. Tro mig, jag har precis gått igenom den resan, det är så värt det.

    Ett boktips: You Go Girl.


    Ok det ska jag kolla upp. Visste inte det.
  • Anonym (ena)
    Anonym (,,,,,,,) skrev 2019-12-08 17:37:05 följande:
    Vad bra, då har dom gjort nånting åtminstone. Men kan du inte ligga på dom om det, jag har själv behövt stå på mig om terapi o sånt för att få hjälp. Kan hjälpa att tjata liksom. 
    Anonym (ena) skrev 2019-12-08 14:21:31 följande:
    Jag väntar på terpai. Jag har aktivt försökt få hjälp i 8 år ska du veta. Psykiatrin här fungerar inte optimalt.
    Vad är det för skit tänker jag. Men är inte förvånad, psykiatrin verkar vara usel på sina håll. Fantastiskt att du ändå orkat, men undrar om du varit helt tydlig med dom? Kanske läge att sätta sig på psykakuten annars. 

    Dom kanske skrivit ut antidepp o ångestdämpande? Hoppas det. O kanske ett besök hos husläkaren för att ta diverse prover, t ex B12, sköldkörteln o järnvärden.

    Kyrkan har ibland terapipersonal också, hör efter med dom så länge?
    Jag hartagit en hel del prover pga att jag utreds för neurologiska svårigheter. Det jag hade var d-vitaminbrist, men det ska vara ok nu.
  • AndreaBD
    Anonym (ena) skrev 2019-12-09 07:25:40 följande:
    Jag förlorade mina vänner för 10 år sedan, mycket pga honom. Han har tom bråkat med mina vänner. Kanske därför året utan kontakt med honom blev så svårt. 

    Jag har en vän, men hon bor inte här, och hon har ganska mycket egna problem och är kanske mer i behov av stöd.

    Jag har kraschat i slutet av en längre utbildning kan man säga. Eftersom jag inte har pengar och är deprimerad känns det svårt att börja med någon hobby, de jag har baseras väldigt mycket på saker online egentligen.

    Skulle behöva nya vänner, men i grunden är jag väldigt introvert och blyg, och den här situationen har gjort det mycket svårare med åren.
    Jo, jag vet att det inte är så lätt med vänner ju äldre man blir. Men det kan vara värt att återuppta kontakten med gamla vänner - när du har tagit dig ur. Man träffar mer folk också när man inte är i en relation, och du bör försöka.
Svar på tråden Destruktiv relation i 10 år, jag vill lämna men behöver hjälp.