Hur får man en vän?
Hej, jag är en tjej som är 21 år gammal. Under hela livet har jag haft problem med det sociala, har liksom aldrig ''passat in'', uppenbarligen, för har aldrig fått vara med heller. Redan på dagis var den en som skulle försöka ''trycka till'' mig, sedan har jag alltid varit i den rollen trots olika skolor och så. Såndär tyst mobbning, utfrysning, som är väldigt svårt att hantera.
Nu känner jag mig ensammare än någonsin, vet inte alls hur jag ska komma ur detta. Har liksom gått i social isolation sedan gymnasiet slutade för två år sedan. Jag har verkligen 0 vänner, inga som ens kan kallas ''bekanta'', ingen ''där utanför'' vet om att jag existerar, är bara en helt anonym person. Min kontaktlista på mobilen är helt tom, förutom familjemedlemmarna.
Jag har ju familjen, alltså mina föräldrar och syskon, men de har ju sina liv liksom. Jag bor hemma men för det mesta är jag ensam i lägenheten och mina föräldrar är separerade så någon ''riktig'' familj är vi ju inte direkt. Jag har liksom ingen fast social punkt, eller vad man ska säga. Ingen släkt heller. Mina föräldrar visste inte om hur jag hade det i skolan, för jag vågade aldrig säga något utan gick alltid dit som vanligt och ''bet ihop''. Nu ser de ju hur ensam jag är men det känns som att de inte förstår för ingen av de har själva varit i min situation. Det är också så jobbigt det här att jag inte kan ha ett eget liv, jag är helt socialt beroende av familjen likt ett småbarn och känner mig så otroligt dum när jag t ex frågar mamma om vi kan göra något och så ska hon träffa nån vän så hon kan inte. Alltså jag skäms verkligen för detta, det ska ju vara tvärtom snarare.
Jag börjar känna mig så tom, och få lite panik över framtiden, kommer det alltid att vara såhär? Hur gör man i min ålder när man inte redan har ett socialt nätverk att stå på? Jag har gjort lite olika grejer, gått en kurs, är med i två intresseföreningar. Men i dessa föreningar sticker jag ut som den enda under 55, typ. Inte för att man inte kan umgås med äldre men det blir ju ändå någon sorts ''distans'' där. Och i övrigt är föreningarna inte så aktiva heller.
Jag har alltså några intressen som jag finner meningsfulla i alla fall, men man har ju ett socialt behov också, och det behöver ju inte vara kopplat till dessa. Men det känns nu som att jag missat allt, att jag inte kan relatera till jämnåriga eller folk öht. Allt känns så främmande och jag har aldrig fått lära mig hur man gör på ett naturligt sätt. Och rent praktiskt, hur skulle det gå till? Jag kan ju inte bara gå ut på gatan och säga ''hej, kan vi bli vänner'' till någon? Jag får alltid tankarna ''varför skulle någon vilja umgås med mig när det finns en massa andra alternativ?''. Så har det ju alltid varit, har alltid i ''bästa'' fall varit sistahandsalternativ för vissa under uppväxten.
