Hur mycket får kollegorna bry sig egentligen?!

Känner att jag behöver andras perspektiv och input på hur jag upplever att mina kollegor behandlar mig.

Vi är en trevlig liten grupp på 5. jag är yngst, 29 år. Resterande 4 är mellan 50-55. Samtliga av dem har barn kring min ålder, där jag känner dem allihop. Och vet att relationerna mellan mödrarna och sina barn är sunda och hälsosamma. Dock mycket curlande och hönsande. Än idag!

Jag själv växte upp i en mycket dysfunktionella familj med både fysisk och psykisk misshandel. Den stora läran var att ?ensam är man stark?.

Jag går för tillfället igenom en tuff period med min sambo, och känner mig allmänt dassig. Successivt har jag känt hur jag långsamt går ner i en ond spiral där dålig sömn, ångest och oro ständigt gör sig påmint. Jag får även stora bekymmer med magen när jag mår dåligt psykiskt. Allt jag äter rinner ur mig! Och inte bara en gång. En måltid=4 toabesök. Jag får även smärtor, illamående och obehag. Konstant. Resultatet blir att jag inte äter. Jag vet att det inte heller är bra, men av två onda ting väljer jag hellre att svälta lite än genomlida ständigt obehag.

Nu till sakfrågan: mina kollegor har uppmärksammat att jag inte mår bra. 2 av dem tippar lite på tå och pratar inte så mycket om mitt mående. - vilket jag älskar! Inte tå tippandet, men att dem inte lägger sig i sådant som dem inte har något med att göra. Mina andra två kollegor däremot. Dem är ständigt på mig om att jag inte äter, att jag måste ta en paus från arbetet. Att jag behöver prata med någon och så vidare och så vidare. Dem är underbara kvinnor. Jag önskade hela livet när jag växte upp att ha en mamma som bryr sig. Men.... Denna omsorg gör mig obekväm och ständigt påmind om att jag inte mår bra. Det lägges enormt mycket fokus på att jag inte äter, och snart är jag rädd att dem kommer skapa tro om att jag har någon typ av ätstörning. (Jag vet, något stört är där, men ni fattar vad jag menar). 

jag vet att min bakgrund har format mig och såklart satt sina spår. Därav min 

problematik med att ta emot kärlek och omsorg. 

Men detta känns oprofessionellt! Ska det vara såhär? Har dem ?rätt? i att blanda sig i mitt personliga och privata? - Jag sköter ju trots allt jobbet.

Jag öppnade upp mig för en av kollegorna om hur situationen är hemma, och vilka spår det sätter i mig. Det kändes skönt att dela med mig, och bli omfamnad av ett varmt hjärta. Men nu börjar jag ångra att jag sa något. Det är precis som att hennes oro har spätts på...? Jag har sagt att jag inte mår bättre över att dem frågar hur jag mår. Men detta verkar dem inte höra/bry sig om...

Får jag bli arg på mina kollegor för att dem inte respekterar att jag och mina känslor vill bli lämnade ifred? Bli arg är det sista jag vill, men snart känns det som den enda utvägen...