Är livet såhär?

Det är inte meningen att det ska vara såhär, och det låter som om du faktiskt är deprimerad.

Vad är det som är mest fel, om du skulle rangordna säg de fem värsta sakerna?

Det låter jätte jobbigt :(

Har du jobb ? Kan inte du bli vän med någon arbetskamrat?

Har du någonsin tänkt att flytta till en ny stad du har ingen bekanter alls och börja om från början ?

Jag har också känt så här under perioder men att flytta och börja om hjälpte mig alltid- i den nya staden kan jag vara precis vem jag vill - ingen känner mig ju , så jag kan låtsas att jag är en Mycket social och trevlig tjej som är omtyckt av alla ... och ibland spelar jag så bra att till och med jag börjar tro det

Nej, livet ska ABSOLUT inte vara sådär. Sök hjälp, gärna hos en privat terapeut el dyl. Någon sorts samtalsstöd. Känner du inte att det klickar med första, testa en annan. Du behöver hjälp att ta dig ur detta. All styrka och kärlek till dig ??

Klart att livet inte ska vara så men ibland kan man fastna i en negativ spiral och ha svårt att ta sig därifrån. Livet är tufft för oss flesta men det borde finnas lagom doser sorg och lagom doser lycka. Jag tycker att alla människor är unika och viktiga och finns av en anledning, det är ett mirakel att just du finns till, tänk att få den chansen, att leva. Det kluriga är bara att hitta sin egen väg som gee mening, strunt i hur andra gör. Vad vill du i ditt liv? Naturen är också en bra plats att vistas i, se hur allt hänger ihop som ett pussel, du är en del av det fantastiska pussel.Har du nån nära vän att prata med?

Flytta och börja om kan ju vara en idé, men det låter som att du gjort det några gånger. Alltså flyr du ju bara från det riktiga problemet istället för att ta tag i det. Att behöva spela bra, istället för att faktiskt tro att man är det, är helt fel väg att gå! Även du skulle kanske behöva samtalshjälp, eller kanske gå en kurs i självledarskap el dyl.

Tack för era svar ... jag bor fortfarande med min mamma och vill så gärna härifrån men jag får inte flytta för henne för vi har två gemensamma hundar. Den ena hunden är sjuk och kan inte vara ensam längre stunder, därför kan jag inte ta med den och flytta, min mamma vill inte ta hand om båda själv. Och man kan knappast sälja en sjuk hund.

Jag försöker att inte vara självisk men jag står inte ut. Jag mår fruktansvärt dåligt och jag orkar inte mer. På detta skäller min mamma på mig konstant och klankar ner på mig vad jag än gör.

Jag har gått på samtal hos psykiatrin med tre olika och det gick inget vidare. Kände aldrig att det gav mig något och jag vet inte varför. Jag satt bara där och berättade om vad som var jobbigt och de nickade mest bara. De fokuserade på ångesten men inte roten av det. Det enda det gav mig var ett nekande när jag ville jobba inom militären då jag bedömdes som olämplig för man inte får ha haft någon psykisk sjukdom (hade ångesttillstånd).

Jag är 23 år och känner att jag endast slösar bort hela mitt liv men jag känner inte att jag kan göra något åt det. Jag känner inte att jag är psykiskt sjuk, känner mest att jag är i en jobbig situation och är extremt olycklig. Och den går inte att lösa för jag får inte flytta härifrån. Jag ser verkligen ingen lösning.

Du kommer inte att gilla det här, men mitt bästa råd är att fortsätta med samtalen - ibland får man leta ett bra tag innan man hittar rätt. Terapeuter är också människor, det är klart att det måste klicka för att det ska ge något.

Nästa råd, hårt och brutalt, är att vänta tills hunden är på de evigt gröna ängarna och då flytta hemifrån - såhär kan du nämligen inte ha det. Ta också tillfället i akt att spara ihop pengar - det är nämligen enklare när man bor hemma.

Känner igen mig i precis allt du skriver.

Lider av det och lider av att veta att flera känner likadant.

Jag har extremt få vänner idag och ingen tillit till andra.. Livet har liksom förvandlat mig till en misantrop...

Har testat precis allt; antidepressiva, terapi... mm..

Du är inte ensam <3 och jag vill tro att det vänder..