Skaffa barn själv?

Fråga TS på tråden Ensamstående. 

I din sits hade jag kört på att skaffa själv. Det kommer jag även göra om det av någon anledning tar slut med sambon. Skriver under på vartenda ord du skriver om vad man egentligen ska med en man till.

Tycker däremot att det är lite läskigt att inte veta något öht om pappan, men tycker samtidigt det är än mer skrämmande hur vissa så kallade pappor beter sig. Skiter fullständigt i barnet i fem år, och kommer sen från ingenstans och kräver delad vårdnad. Eller som har gjort barnet till ett vapen för att komma åt kvinnan efter en separation. De bitarna slipper du helt och hållet.

Har du familj och vänner runtomkring som kan avlasta lite ibland?

Ok! Hur gammal är du?

Ja jag tycker ofta det tagit mer energi med att ha en man i mitt liv än vad det har gett mig energi.

Ja jag har mamma och pappa som snart går i pension. Min mamma längtar efter barnbarn så hon vill nog gärna ställa upp en massa =)

Snarlik ålder. Känner även igen mig i att inte ha längtat efter barn innan.

Ja, nä, jag börjar typ kallsvettas när jag läser hur krävande en del män tycks vara gällande sexfrekvensen. Att de ser det som nån sorts rättighet i ett förhållande. Det absolut mest grundläggande (att båda måste vara sugna för att det ska bli bra) verkar inte existera... jag upplever det som att trots att majoriteten av mina vänner lever med vettiga och jämställda män, så får de sköta merparten av barn och hem ändå. Och att balansen har förändrats till det sämre rätt drastiskt sedan barnet/n kom.

Dessutom tror jag som du är inne på att frustrationen kring allt jobb bara blir större om man får dra det tyngsta lasset fastän avlastningen bor i lägenheten och borde ta hälften. Är man redan beredd och inställd på att ta allt från början tror jag det går lite lättare. Men det är klart, mycket beror ju på hur krävande barnet är också!

Ja jag läste någon tråd i sex-forumet, där var det flera män som typ sa att sex är livsviktigt för dem i ett förhållande. Och sex kan man ju inte ha när man precis fött barn och typ de närmsta åren efter det pga sömnbrist och liknande, och då ha någon som tjatar om sex, inte hjälper till hemma, bara skitar ner, då är det lättare med ETT barn istället för TVÅ barn =) ja och sen är det ju vanligt att man lever jämställt först men sen när barnen kommer så blir det ofta skev fördelning, sett det hos många par i min närhet, det är en skräck för mig! Att hamna i någon kvinnofälla. Samtidigt är det ju mysigt att vara kär och jag drömde som liten om att gifta mig men ja livet blev inte så. Och det är ju en sorg för mig.

Du ger inte upp de där drömmarna genom att skaffa ett barn dock. :) Min mamma träffade sitt livs kärlek när hon var typ 60. Om någon skulle välja bort mig pga ett tidigare barn eller min hund, så skulle den personen (verkligen) inte vara menad för mig ändå.

Men jag ska inte heller helt lättvindigt vifta bort drömmen om kärnfamiljen heller... den verkar ju *verkligen* inte vara så vanlig som man kanske trodde att den var när man växte upp, men visst finns den för a lucky few! Oavsett om det är en kärn- eller stjärnfamilj alltså. :)

Åh träffade hon sitt livs kärlek vid 60? Gud vad underbart att höra! Jag tänkte det var kört för mig. Men du är enda barnet? Men hon skaffade inte barn själv utan skaffade barn med en man som inte var hennes livs kärlek?

Hon skaffade flera barn med min pappa ja, så jag har ett par syskon med. Och de var tillsammans länge, men nu i efterhand tror jag inte hon var så lycklig under större delen. Inget fel på min pappa - han är helt fantastisk - men de är så fundamentalt olika människor bara... har inga gemensamma intressen eller tankar. Det har hon däremot med sin nya man! Hon har blommat ut väldigt mycket sen de träffades, det är fint!

Klart det går att skaffa barn som ensamstående. Gå med i "Femmis" - Föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation, där kan du få en massa hjälp och stöd

Femmis är en ideell och partipolitiskt och religiöst obunden förening och består av personer i olika faser av processen att försöka få barn som ensamstående genom donation på klinik.

Varmt lycka till på din resa mot föräldraskapet!

Jag är nyligen fyllda 34 år, har haft en del förhållanden bakom mig men aldrig känt ngn direkt barnlängtan, kanske beror på att förhållandena inte varit perfekta? Vill ju inte ha barn i ett ?dåligt? förhållande. Men nu har jag börjat längta, en kollega till mig ska få barn snart och det var väl lite där jag började känna att jag också vill ha.

Men jag är singel, är med på dejtingsajter men upplever att män bara är ute efter en sak, dvs sex. I mina tidigare förhållanden har det också varit lite så, de har blivit sura/ledsna om vi inte haft sex tillräckligt ofta och tusen olika ställningar och oralsex osv osv. Ibland vet jag inte vad jag ska med en man till? Jag har ett bra jobb, trivs med mig själv, tycker om att vara ensam, slippa tjatet om sex eller behöva städa efter någon annan. Men visst hade jag mött mina drömmars man så hade det säkert varit en annan sak men nu tror jag inte att jag kommer att göra det.

Så, är det helt fel att skaffa barn själv? Någon som varit i min sits och skaffat barn själv och vill dela med sig av sina erfarenheter?