Autumn leaf skrev 2020-11-15 09:28:08 följande:
Godmorgon alla!
Det var länge sedan jag skrev, här är en liten uppdatering från mig. För er som kommer ihåg, vi valde en klinik i Danmark och en massa DNA-tester gjordes på min man. Resultaten kom tillbaka ok. Vi blev erbjudna en äggdonator som kändes så enormt långt från mig så vi avbröt med dem och bytte klinik i Danmark. Jag tappade helt förtroende för deras matchning. De hade 1 (!) donator, det var allt just då. Så det var den donatorn de erbjöd oss trots varken längd, blodtyp, eller färgerna matchade mig. Jag bara grät!
Med klinik nr2 så gick allt så otroligt fort, de hittade vad de tyckte vara ?an almost perfect match? med längd, färger, ansiktsdrag och bildtyp, och de var väldigt exalterade över den, vi kände stort förtroende för dem. Närvarande, snabba svar, inkännande, professionella upplevde vi. Fantastisk koordinator. Vi bor även i Skåne och kan lätt ta oss över bron trots alla Covid-19 restriktioner. Så vi körde på med det, de frysta embryona kom till Danmark i mitten på Oktober, stimulering för mig (4 meds), FET och nu är jag 5dp5t så på femte ruvardagen med en 5 el 6 dagars blastocyst.
Försöker att inte googla, läsa osv men 2 week wait är fan jobbigt - som många av er har upplevt. Dessutom har jag molande mensvärk och kramper i livmodern vilket gör mig ganska säker på att det inte fungerat denna gången och embryot inte har implementerats.
Denna tiden med att hela tiden konstant känna in och tolka tecken och gissa vad som är symtom hit eller dit och vad är medicinernas påverkan osv osv är en total headfuck.
Hur gör ni andra? Hur orkar ni? Jag är så otroligt imponerad av alla modiga starka kvinnor här i denna tråden som orkar fortsätta och kämpar!
Är det någon som tänker att ?nej, fan nu räcker det?! Å bara vill sluta försöka och sätta punkt för denna delen i livet och gå vidare? Tror alla mina rädslor blommar ut. Jag kände mig så känslomässigt bortkopplad i hela ÄD-processen när vi väntade på donatorn. Det känns så overkligt alltihopa för mig och jag sörjde medan vi ändå fortsatte steg för steg.
Är det någon som har en lycklig historia med mycket kramper och molvärk och känningar i livmodern?
Lovar att återkomma och berätta hur det går. Testdag 24/11. Så ett bra tag till tills dess och misstänker att om min mens är på väg så har det hänt innan testdag trots medicineringen.
Vi har två försök kvar i frysen om detta inte går vägen. Vi får hålla tummarna tillsammans!
Sänder alla stora kramar var ni än är i processen, asså - sakerna man klarar av som man aldrig trodde man skulle behöva göra.
Önskar er en fin dag! Kramar
Jag tror att vi alla brottas med tankar och vilja att lägga sig platt och ge upp, men som tur är verkar det ju stämma att hoppet är det sista som överger oss. Jag har tyckt mig upplevt stress genom livet, men beskedet om infertilitet var inte likt något jag varit med om. Jag är nog som Bellis beskriver det, fortfarande i något slags trauma. Jag började tappa mitt hår, har tappat mer än hälften och det slutar inte lossna. Jag har ångest inför varje gång jag duschar och jag gråter nästan dagligen över att det får mig att känna mig så ful. Men jag fortsätter tro på att när vi väl lyckas bli gravida så ska allt annat liksom blekna.
Jag tror att de känningar du har i livmodern kan vara positiva, att det är tecken på att ägget fäster! Jag håller tummarna för det. Jag har inte särskilt mycket till referens, men jag kände av livmodern efter vår insättning och vårt fäste ju, även fast det släppte igen. Väntar med spänning på din testdag! <3
