Nygift och otrogen

Hej ts!

Jag har varit med ett tag och upplevt en del, själv blivit utsatt för otrohet och har en del i bekanskapeskretsen som både blivit utsatta och varit otrogna själva.

Tyvärr är detta inte rätt forum för din fråga om du vill ha ett nyanserat samtal och få mer kunskap och förståelse för hur människor fungerar, hur otrohet fungerar.

I detta forum och till dessa trådar (med ordet otrogen i rubriken) flockas mängder av bittra bedragna, främst kvinnor (men även en del män), som tror de kommit över sina egna trauman - men som i själva verket "bara" kapat, fördömt och bestämt sig för att världen är svart eller vit, trogen eller otrogen, ond eller god..

"En gång otrogen alltid otrogen" är ett mantra som man tror på - trots att det faktiskt inte alls stämmer.
Jag personligen känner flera som varit otrogna, lärt sig, vuxit och hamnat i mer kompletta relationer där otrohet inte längre är ett alternativ.
Mitt ex som bedrog mig hade jag kunna förlåta och vi hade kunnat gå vidare om båda hade velat detta. Nu är vi i nya relationer och jag är helt övertygad om att exet, som nu är lycklig och nygift, aldrig kommer att vara otrogen mot sin nya.

Vi träffade en mycket bra terapeut som förklarade att det i otrohetssituationer finns en anledning, troligen en brist eller något som den otrogne saknar i sin relation. Det finns en anledning till otroheten.
Kan man prata ut, förstå sig själv och vad det är för brist som finns så finns också möjlighet att förlåta och gå vidare i relationen.
Att bara förlåta räcker nog inte, man behöver förstå vad som hände och varför för att komma vidare.

Om man kan och vill gå igenom den här processen kan man komma ut starkare på andra sidan, det finns en hel del såna exempel. Dessa finns dock knappast i såna här trådar utan lever sina liv utan att läsa om andra människors otrohet.
Frågar man familjeterapeuter så får man ett lite mer nyanserat svar.

Om man däremot inte orkar med processen, man är så sårad och ointresserad av att försöka gå vidare så är det lika naturligt och också helt ok. Det är ett val man gör.

Vad du kan och vill göra, ts, vet du bara själv.
För att kunna gå vidare från en otrohet behöver man stöd och full respekt från båda håll. Korten behöver komma upp på bordet och man behöver gemensamt komma fram till varför det hände och vad som krävs för att återfå förtroende och tillit.

Det är möjligt om man vill.
Men, ställ dina frågor nån annanstans än här är mitt tips.
Utan att mena något ont så är detta forum fyllt av människor som faktiskt inte kan hjälpa dig förutom om du önskar fördöma, dumpa, hata och fly.
Det kan du få hjälp med om du vill.

Lycka till!

Förstår, då kan det bli svårare att komma vidare även om man vill och kämpar.

Att kartlägga orsaker handlar alltså inte om att skuldbelägga eller liknande utan om att söka förståelse.

Förståelse är viktigt dels för att kunna förebygga, reparera och hindra att det händer igen. Beroende på var behovet/problemet ligger så kan det vara en nyckel för honom eller för er båda i relationen.

Det stora problemet med att inte få svar och förståelse för varför det hände är att det blir svårt att återskapa tilliten. Det kan bli svårt för dig att lita på honom i framtiden.

Om han inte ens själv förstår och kan förklara varför han var otrogen, vad är det som säger att det inte kan hända igen...?

Lyssna på terapeuten och din magkänsla så kommer du fram till ett bra beslut.

Att du faktiskt försöker och kämpar till en viss gräns kommer hjälpa dig även om det i slutändan kraschar, så länge du inte är godtrogen och naiv.

Jag tycker du är modig och stark som inte ger upp på en gång!

Man kan alltid hoppas men troligen är det klokast att göra saker i rätt ordning.

1) Prata färdigt och förstå vad som hände

2) känna trygghet och tillit

3) utveckla relationen, nytt barn etc.

Om barn och påföljande slentrian var en av orsakerna till problemen i första läget så är det knappast nån lösning att göra om samma sak utan att först ha löst grundproblemet.

Resultatet kan bli att du sitter i en ännu sämre situation med två barn och en död relation.

Som du beskrivit det tolkar jag hans otrohet som en verklighetsflykt, att han inte klarar av rollen som familjefar och stöttande man. En slags omogen känsla av att (ungdoms)livet är slut. Frihet, lek och lust har bytts mot ansvar och grå vardag.

Det kan givetvis finnas fler tänkbara orsaker men om detta stämmer är risken stor att problemen förvärras av fler barn snarare än att bidra till en lösning.

Tänk igenom detta noga.