Nygift och otrogen

Jag använde uttrycket "dumpa aset" eftersom många kommenterar i denna typ av trådar så ensidigt, kategoriskt och onyanserat går ut på omedelbar och kompromisslös separation. Inte sällan används just det uttrycket.

Min fru var otrogen med den andre på ett planerat sätt. De träffades ju även innan jag såg dem hångla, vilket jag också skrivit. De hade först träffats på en konsert någon månad innan. Att hon inte blev gravid berodde inte på att de skyddade sig. Huruvida det var frågan om förälskelse eller inte vet jag inte. Hon förnekar det i vart fall. Hon var mer smickrad av att bli uppvaktad av en rockstar. Om hon blivit gravid och gjort abort hade det i princip inte förändrat något. Vi har inga gemensamma barn. Den biten hade vi båda bakom oss innan vi träffades. Att vi lyckats komma vidare beror på några viktiga faktorer. För det första visade min (blivande) fru genuin ånger. Hon kom till insikt om vilket sorts liv hon ville leva och med vem kan man säga. För det andra har jag fått jobba hårt med mig själv för att inte älta katastrofen i det oändliga. För det tredje och viktigaste har vi skapat ett gemensamt liv med total öppenhet sinsemellan som bygger på kärlek och respekt för varandrafaktiskt sett. Nån sorts förlåtelse i biblisk mening är inte heller möjlig. Jag har däremot lärt mig hantera känslorna och lyckats undvika hatiska känslor. Jag har heller aldrig dragit upp händelsen efter jag ältat klart. Inte ens när vi bråkat.

Detta blir mitt sista inlägg i denna tråd. Samtidigt vill jag önska TS lycka till. Oavsett vilken väg hon väljer.

Fjärilen har faktiskt en god poäng. Man ska aldrig räkna ut den otrognes känslor och uppfattning om det inträffade. Det är trots allt två personer som måste vilja samma sak av rätt anledning om man vill satsa på att laga förhållandet.

Jag var också otrogen och av en del skäl men när jag väl tog steget till otrohet så hade min man redan sårat mig genom att visa att vårt förhållande uppenbarligen inte alls var så viktigt för honom som för mig. Mitt hjärta var redan krossat. Jag var besviken, arg och kämpade förgäves för att han skulle vakna upp och se vad som höll på att hända. Jag vände mig i förtroende till någon annan som lyssnade och det gick som det gick. Jag var otrogen.

När min man så småningom kom på oss steppade han upp och skärpte sig och gjorde allt för att reparera skadan. Men det var försent. Jag var så besviken. Jag blev faktiskt äcklad av hans försök. Det kändes som ett skämt och en charad.

Jag älskade vår familj och det som var "vi", hela Familj AB var jag stolt över. Men som äkta makar och vuxna sexuella personer var det inte mycket som fungerade. Klart jag ville ha vår familj. Jag ville stanna i familjen. Men när min man inte förstår vad jag behöver som vuxen kvinna så blev hans försök bara jobbiga. Han kunde aldrig förstå vad som drev mig till otrohet.

Vi levde i kaos i två år innan det totalt brakade sönder och vi skilde oss under bedrövliga former.

Skuldbelägger inte alls utan detta är högst troliga tankar. Otrohet är komplext ur många synvinklar och många saker leder fram till det slutliga aktiva otrohetsvalet. TS är medveten om att tråkig vardag var en av alla anledningar som ledde fram till hans beslut. Självklart vill hon kompensera sina egna brister och rädda det som räddas kan. Jag gjorde samma sak själv. Men det är inte så enkelt. Jag var själv otrogen, jag var själv bedragen och jag var älskarinnan. Tre olika män och förhållanden. Och alla vill givetvis visa upp sig från sin bästa sida när sånt här händer, kosta vad det kosta vill. Och ibland fake it til you make it... Tragiskt nog kan det ju vara just det som motparten inte vill ha eftersom det är en smärtsam påminnelse om vad som inte fanns från början och som ledde fram till sveket. Det kan göra allt för ont för motparten att det inte går att laga det.

Håller helt med.
Lustigt att man kan övertyga sig själv att det är motpartens fel att man knullar någon annan.

Jag har aldrig påstått att det är motpartens fel att jag var otrogen men valet grundade sig i att jag var less och besviken på min partner. Mina försök till att jobba på äktenskapet pissades på och jag blev så arg och ledsen att jag i princip gav igen. Det blev en hämd.

I mitt fall hjälpte det inte att maken sen ville gottgöra det och göra det bra igen (där TS är idag). Hans försök fick motsatt effekt då jag redan var krossad och visste att det var kört. Det var försent.

Jag ville bara säga att TS måste väga in sin mans känslor i det hela också om de vill jobba på sitt äktenskap.

Jag älskade vår familj och det som var "vi", hela Familj AB var jag stolt över. Men som äkta makar och vuxna sexuella personer var det inte mycket som fungerade. Klart jag ville ha vår familj. Jag ville stanna i familjen. Men när min man inte förstår vad jag behöver som vuxen kvinna så blev hans försök bara jobbiga. Han kunde aldrig förstå vad som drev mig till otrohet.

Suck.. Det är nog inte du som förstår. Jag tar hela ansvaret för mitt val. Men han började undra varför jag inte "gjorde något åt saken" innan jag tog valet. Att han pissade på mina försök att skapa dialog fattade han inte. Han ville inte gå på rådgivning och tog inget till sig oavsett vad jag sa och gjorde och det gjorde mig förkrossad och förtvivlad. Han svek mig när vår familj höll på att gå sönder och jag fylldes av en känsla jag aldrig nånsin känt. Och där i stridens hetta tog jag det galna beslutet att vara otrogen. Något jag aldrig trodde om mig själv och självklart skäms jag över det primitiva valet. Jag ville att han skulle lida och känna samma maktlöshet och sorg som jag gjorde. Jag ville inte skiljas jag ville bara skrika ut min förtvivlan. Och jag gjorde det på fel sätt. Det vet jag verkligen. Men att då först i efterhand börja jobba med äktenskapet kändes som ett hån, och visst, det hånet förtjänade jag väl.

Summa summarum, två fel gör inte ett rätt.

Dina svar ger faktiskt fler frågor än svar och skall man få en riktig bild av vad som egentligen hände, skulle man behöva vara en terapeut som också fick exets upplevelse av ert förhållande.
Men det lyser ändå igenom att det förmodligen handlade om en långvarig otrohet, förmodligen med en tröstande kollega, där det redan börjat pirra i magen.
Hämnd, och driven in i osv, känns som efterkonstruktioner för att mildra otroheten för dig själv. 

Han har ju någonstans kompenserat för det nu, visat hur mycket han älskar mig. Ska några timmar i våra liv förstöra allt vi byggt upp? Samtidigt kan jag inte förstå att han gjorde det... så många val där han kunde avbrutit det och sagt nej. Han säger att det var hon som ville och han tillsist inte kunde säga nej och det tror jag på men ändå.. jag är inte utnyttjad, jag är bedragen.

Tack för ett sakligt inlägg. Jag hävdar att jag måste försöka lita på att de inte ska ske igen för att ge honom och oss en ärlig chans. Sen om det kommer fungera får ju så klart tiden utvisa.

Vi har kommit fram till att vårt förhållande var fyllt av slentrian och utan just det du skriver - bekräftelse. Han har berättat att den andra kvinnan "såg honom" nåt jag inte gjort på länge. Jag hoppas på att kunna förändra vårt förhållande från grunden, att vi ska uppskatta varandra, säga vänliga ord till varandra, ge en kram när vi står och lagar mat osv. Små  gester som kan få stor effekt.

 

Men precis som du skriver är jag rädd för att bli uppäten innifrån. Som jag förstår det lämnar faktiskt ganska få direkt efter en otrohet utan försöker. När vet man att det är nog? Flera verkar ha försökt men efter ett par år inser att det aldrig funkade. Och som du skriver, steget ut känns väldigt väldigt skrämmande. Som Bambi på hal is...