Nygift och otrogen

Om du var så säker på honom och tänkte att älskarinnan var en vän. Varflr kände du då ett behov av att kolla hans mobil? Jag tror du romantiserar det ni hade innan lite. Antagligen inte medvetet. Men du skrollade ändå i meddelanden som var 1 år gammal med en person som du inte var det minsta misstänksam över?

Jag har upplevt riktig kärlek. Jag har levt i ett kärleksfullt, varmt förhållande i 10 år. Jag vill gärna inte att det förminskas, jag tror heller inte att det var ett litet misstag - det var ett vedervärdigt agerande - men hur uppnår jag då återigen lycka? kan det inte vara värt att försöka bli lycklig med honom igen då det är han som förutom min dotter varit den som tidigare gjort mig allra lyckligast?

Okej, perfekt kanske är fel ord att använda, men han har aldrig någonsin skadat mig eller behandlat mig dåligt innan. Snarare tvärtom. Bortsett från hans otrohet har han varit den viktigaste personen, den mest omtänksamma och kärleksfulla person jag träffat. Jag har väldigt svårt att ta in att han - den genomsnälla, starka, smarta personen - har gjort som han gjort. Det går tvärtemot hur han varit all annan tid vi haft tillsammans. 

Ja så klart barnen spelar in, men det gör ju också situationen än mer komplex.. Återigen, det var känslor som växte fram, dom började som vänner. Jag visste ju att dom hade kontakt, han pratade om henne här hemma som en vän. Jag reflekterade aldrig det minsta över deras relation då jag var så säker på honom. 

Jag är medveten om vilket enormt svek han utsatt mig för. Jag förminskar inte det han gjort men för mig är det inte svart eller vitt. För mig är han inte bara ett otroget svin som han per automatik blir för er. Jag vet att han bär ansvaret för vad han gjort, jag vet att han är skyldig till ett enormt svek och jag vet att han förälskade sig i henne. Det äcklar mig varje dag. Men det är en del av vårt förhållande inte hela vårt förhållande och då står jag inför vad som väger tyngst - hans otrohet eller resten av allt vi delat? 

Ibland pga en otrognes dåliga samvete? Jag förstår inte vad du menar - vill du utveckla? Jag vet att det låter naivt att tro att han inte kommer att göra det igen men jag ser ju hans brutala ånger, hans smärta för vad han utsatt mig och min dotter för går nästan att ta på. 

Tack för tips på bok, ska kolla direkt!

Ja du har rätt, vi har en ny verklighet att förhålla oss till. Vi går som sagt vad i parterapi och terapi var för sig. Han går och får hjälp för hur han agerat och för att inte göra så igen, dvs få hjälp med de spärrar du nämner. 

Jo han hävdar fortfarande att han var lycklig med mig och hade känslor för oss båda. Jag antar att det var nyfikenheten som fick honom att tippa över. Det hade nästan varit lättare om han inte vore lycklig men så var inte fallet. Möjligen hade vårt förhållande fallit in i slentrian men det var ju inte så att det inte hände saker - vi var som bekant nygifta och försökte få barn. Så jo - i en lycklig relation kan man bli kär i andra. 

Det har du rätt i, han har skadat mig mer än någon annan. Det är svårt för mig att förlika mig med och accepterar men jag jobbar med det. Och trots hans agerande har jag fått hjälp och därmed också överväger att förlåta honom då jag tycker han är värd en andra chans. Vissa här verkar anse att hans agerande går att jämföra med misshandel eller ännu värre saker, det tycker jag är elakt och absurt. 

Jag vet inte om jag kommer bli lycklig, men jag kommer antagligen inte bli olyckligare än vad jag är nu? Som du skriver vet jag att han agerat oärligt och äckligt, men det betyder återigen inte att det kommer upprepas. JAg vet att han kunde göra så, men jag tror inte det kommer ske igen. Trodde jag att det fanns minsta lilla chans till upprepning med henne eller någon annan hade jag aldrig förlåtit honom. 

Du framstår som oerhört naiv och verklighetsfrånvänd. Det kommer ligga dig i fatet att du så gärna vill släta över vidden av hans agerade. Oklart varför du ens argumenterar här, tror mest det gör att du förstärker dina motargument när du sitter och skyddar honom. Du verkar mer upprörd på de här som ser ner på otrohet än vad du är på din egen man som utsatt dig och ert barn för ett vidrigt helvete för sin egen njutnings skull. Ta hjälp av dina anhöriga, möt verkligheten! Hoppas såklart att det ska gå bra för dig! Lycka till!