Nygift och otrogen

Så klart, det är mer än ett svek han utsatt mig för. Han har utsatt mig för den största psykiska påfrestningen och sorgen jag förhoppningsvis kommer behöva möta. Att det för mig inte fanns en möjlighet att han skulle kunna göra något sådant gjorde så klart fallet ännu värre. Det är deras fel. 

Ja lögnerna gör ont, så brutalt ont. Jag förstår ju mekanismerna och även försvaret för otrohet. Att det blir som en bubbla osv. Jag försvarar det inte men jag förstår det. Uppenbarligen sker det ju något i kroppen när en person som tidigare sagt sig aldrig skulle kunna vara otrogen förbiser allt för en romans. Jag tror inte som många säger han att han riktigt förstod vad han gamblade med utan han ville testa förbjuden frukt och var väl säker på att inte bli påkommen. Därmed valde han inte henne för mig, han valde henne tillsammans med mig. Lika äckligt det men ändå..

vi går ju i parterapi där vi får utlopp för våra känslor. Jag är ofta ledsen eller arg där för jag känner mig så otroligt sviken, men jag känner också att jag står i ett vägskäl där jag måste välja. Även om vi idagsläget inte är ett par känns det som om jag skulle ångra mig om jag inte gav det ett försök...

Du framstår som oerhört naiv och verklighetsfrånvänd. Det kommer ligga dig i fatet att du så gärna vill släta över vidden av hans agerade. Oklart varför du ens argumenterar här, tror mest det gör att du förstärker dina motargument när du sitter och skyddar honom. Du verkar mer upprörd på de här som ser ner på otrohet än vad du är på din egen man som utsatt dig och ert barn för ett vidrigt helvete för sin egen njutnings skull. Ta hjälp av dina anhöriga, möt verkligheten! Hoppas såklart att det ska gå bra för dig! Lycka till!

Du har gett förhållandet en chans i ett år nu. Ni har gått i terapi. Hur många år ska du behöva må dåligt? Hur många år ska er dotter behöva ha en mamma som mår så här?

Du mår väldigt dåligt ett år senare då kommer du nog må lika dåligt om ytterligare ett år.

Han var inte otrogen en gång. Han var otrogen mot dig utan att gå under av skuld. Det var till och med så lätt att han bokade ytterligare träffar. Han har visat att det inte var en engångsföreteelse utan någon han valde att upprepa.

Jag förstår hur du känner. Jag kände samma sak med mitt ex.

Han hade aldrig varit otrogen mot någon tidigare och jag trodde heller aldrig att han skulle vara det mot mig.

Han gav mig aldrig någon anledning att misstänka det.

Jag kände mig säker. Precis som du.

Så därför kom det ju som en chock när jag fick veta att han hade varit det.

Att han dessutom hade inlett ett förhållande bakom min rygg och låtit det pågå en längre tid gjorde det omöjligt för mig att förlåta.

Jag visste att jag inte skulle kunna lita på honom igen.

Och så alla lögner. Lögnerna och sveket gjorde faktiskt mer ont än otroheten i sig.

Jag kände mig,precis som du,äcklad.

Huruvida du ska ge din man en chans till eller inte är helt och hållet ditt beslut.

Oavsett vilket beslut du tar så är det viktigaste att det känns rätt för dig.

Men det bästa är kanske att vänta med att ta ett beslut tills allt har lugnat sig och du har kommit mer till sans.

Du läser ju inte vad jag skriver... jag vet vad han gjort! Jag avskyr det han gjort! Jag lämnade honom för att han sårade mig så mycket! Det är ett helt ofattbart svek och otrohet är vidrigt, ännu mer vidrigt än jag trodde innan.

MEN det är mer komplext än många här gör det. Alla ser honom som enbart min otrogna man men för mig är han ju mer. Han är framförallt pappan till mitt barn och jag vill tänka på mitt barns bästa. Att separera är ett enormt stort steg att ta och många här menar att jag ska ta det enbart pga min heder Det är som om att det enda steget att gå vidare är att lämna honom, att det inte finns några andra alternativ. Jag tycker det är att förenkla situationen.

Du läser ju inte vad jag skriver... jag vet vad han gjort! Jag avskyr det han gjort! Jag lämnade honom för att han sårade mig så mycket! Det är ett helt ofattbart svek och otrohet är vidrigt, ännu mer vidrigt än jag trodde innan.

MEN det är mer komplext än många här gör det. Alla ser honom som enbart min otrogna man men för mig är han ju mer. Han är framförallt pappan till mitt barn och jag vill tänka på mitt barns bästa. Att separera är ett enormt stort steg att ta och många här menar att jag ska ta det enbart pga min heder Det är som om att det enda steget att gå vidare är att lämna honom, att det inte finns några andra alternativ. Jag tycker det är att förenkla situationen.

Ja han hade en romans den jävla idioten. Men den var kortvarig - därmed tycker jag inte den är så brutal som många vill framställa den som. ?Den värsta otrohet jag hört om? - jag tycker det är en basic otrohet och det är lika jävla förjävligt det men det finns ju olika grader i helvetet. Hade det pågått längre hade jag inte ens övervägt att förlåta honom men nu var det relativt komprimerat.

Du som tipsade om Laila Dahl TACK! Jag har sträckläst boken och ser hur mycket fel jag gjort under det här året men också att det finns en väg framåt och att förlåtelse är möjligt. Tack!