Längtar efter en nr2 men han är inte intresserad

Den sanna sidan av den biologiska klockan och en kvinnas drift till barn. Spelar ingen roll att man nästan dog och att efterföljande tid var hemsk, längtan efter ett barn står över allt.

Detta skriver jag med stor ömhet.

Och jag hoppas verkligen ni kan komma överens och att ni skaffar en liten till (kanske som också kan heala den traumatiska upplevelse ni tidigare haft så ni får uppleva den där bubblan också)

Du får se till att bestämma dig relativt snart oavsett. Tittar man sakligt har du två val. Var tillsammans med den du har och acceptera sorgen över att nej, det blir ni tre och inget mer. Eller inse att du inte kommer att kunna acceptera den sorgen som kommer att hålla i resten av livet och lämna honom, ju förr desto bättre isf för även om det är tungt blir det samma slutresultat och varför då slösa bort den tid du kunnat ägna åt att komma på fötter för att bli redo för ett nytt förhållande.Oavsett vad så måste du titta långsiktigt! Hur vill du att ditt liv ska se ut om 20 år? 30?

Så, vad vill du mest ha? Den familjebild ni har nu eller ett barn till?

Ja, det är det jag är rädd för. Leva med sorgen men försöka acceptera den o kvar i förhållandet. Eller helt enkelt lämna o se om jag träffar någon ny. Jag älskar ju min man men tänker ofta att önskan att få ett syskon till vårt barn är större än det.

Sen finns det ju inget som säger att det blir något mer barn, med eller utan min make, men att bara försöka skulle ge mig en acceptans oavsett

Ja, det är det jag är rädd för. Leva med sorgen men försöka acceptera den o kvar i förhållandet. Eller helt enkelt lämna o se om jag träffar någon ny. Jag älskar ju min man men tänker ofta att önskan att få ett syskon till vårt barn är större än det.

Sen finns det ju inget som säger att det blir något mer barn, med eller utan min make, men att bara försöka skulle ge mig en acceptans oavsett

Svårt och jobbigt läge. Jag vet inte riktigt vad jag hade gjort men tror inte att jag skulle kunna acceptera att inte ens försöka få de barn jag vill ha. Det hade varit en stor sorg och bitterhet resten av livet och det är stor risk att jag hade tagit ut det på mannen till slut. Skyllt på honom för att han stoppat min dröm och längtan efter fler barn.

En sak som jag hade varit livrädd för och som jag tycker du borde ta med i beräkningen också är att det kan hända att din man lämnar dig i framtiden, eller gör någonting, t.ex. är otrogen, som får dig att vilja lämna, när det är för sent för fler barn. Hur hade du känt då? Han ville inte ha fler så du har avstått fler barn för att hålla ihop familjen - sedan, när du är för gammal för fler barn, lämnar han dig och/eller är otrogen. Kanske träffar han någon ny när ni skilt er och skaffar barn med henne. Hur hade det känts? Även om du kanske helt övertygat tror att ni ska hålla ihop för alltid så är det inte alls säkert att det blir så.

Jag hade försökt prata allvarligt om det igen och troligtvis lagt fram förslaget att jag skulle skaffa barn själv via donator. Kanske i samband med det bli särbo om han inte ville ha ett barn till i hushållet. Hade han inte accepterat det hade det nog fått bli så att jag hade lämnat. Barnfrågan är för mig alldeles för viktig för att låta någon annan styra på det sättet.

Givetvis hoppas jag att du och din man kan prata ihop er vad som är bäst och i ditt fall att han går med på ett barn till. Det är ju det bästa.

Du har fått många kloka svar ovan. Vad händer om ni separerar av någon anledning om ett antal år och du aldrig fick det där barnet nummer 2.

Känner du dig än mer snuvad på det då?

Vad ligger bakom din mans ovilja att skaffa ett syskon, vet du det?

Ni tjejer har även ibland möjligheten att köra "fulvägen" för att bli gravida. Allt givetvis hur du o maken skyddar er från att inte bli gravida. Står du för skyddet kan du ju alltid glömma det... och du råkade bli gravid.

Det är ett fult sätt men det finns tjejer som gör så för att bli gravida.

Vill han inte så vill han inte. Men du får vara tydlig. Säg att han får ett halvårs betänketid, känns det fortfarande inte rätt för honom så får ni gå skilda vägar.

Tack ni som svarat.

Jag har grämt mig hela julledigheten, men bestämt mig nu för att prata allvar med honom och säga hur viktigt detta är för mig, ge han betänketid och om det blir nej så får jag ta ställning till ifall jag ska acceptera eller om jag ska tacka för mig????

Jag har inget bra råd att ge men befinner mig i exakt samma situation.

Vet inte hur jag ska göra. Ett jävla dilemma

Mitt hjärta säger ja till ett barn till men hjärnan säger nej. Har funderat i ett år nu och inte kommit nånstans.

Jag är 36 så tiden rinner iväg

Mim äldstas förlossning gick bra, men han var ett otroligt krävande barn. Trots det ville jag ha fler, som ensambarn har jag alltid drömt om minst 3-4 barn. När äldsta var 2 började jag prata syskon med min man men han ville inte, av skäl som jag ansåg rimliga ville han vänta. Sen fick vi andra problem och i den familjeterapi vi gick kom fram att han aldrig velat ha barn över huvud taget. Där och då dog allt hopp om att reparera förhållandet, drt kändes som om allt var byggt på en lögn, då jag hade varit väldigt tydlig när vi blev ett par att barn var viktigt för mig och om det inte passade honom skulle vi inte fortsätta.

När jag träffade en ny var han osäker, han hade aldrig föreställt sig att bli pappa. Eftersom jag vid det laget var inställd på att min äldsta även skulle bli min enda så var jag okej med det, jag ville leva med honom endå.

Att han efter några år kom till att han gärna skulle bli pappa var en lycka, och även att det blev en bebis. Den son jag fick vägde upp allt som varit jobbigt med äldsta, det var verkligen en rosaskimrande bubbla. Det känns än idag som att han är min belöning för att jag kämpat så.

Vi har nu fått ännu ett barn, och vårt liv är kaos. Mest pga äldsta som närmar sig tonåren och fortfarande är extremt krävande. Vi fick ingen bubbla denna gång, pga omständigheter, men jag ångrar inget. De små är min lycka, ett bevis på att jag gör rätt. Jag har fått så mycket skit för äldsta, så mycket pikar om uppfostran osv men jag uppfostrar de små på exakt samma sätt och blir överröst med beröm. Det känns som upprättelse.

Tror att det är bra om ni båda får en definierad tid där ni kan bestämma er för vad ni vill. Kan han tänka sig ett barn till med dig? Kan du tänka dig att nöja dig med ett barn och därför fortsätta med din sambo?

Vill han inte finns det ju (tyvärr) inte så mycket mer att göra än att acceptera läget. Det är ju hårt, men det är ju så det är.

Flower; varför säger hjärnan nej?

Vill din sambo?

Hjärnan säger nej för att båda jag o min sambo är väldigt stresskänsliga, varit utbrända tidigare, vi har ingen hjälp te.x. mor o farföräldrar och våra syskon bor väldigt långt bort. Vi har mycket jobb med hus o vi båda måste träna regelbundet (ofta) för att hålla psyket på plats.

Med ett barn är allt lugnt men min sambo vägrar fler då han känner att han är för gammal.

Jag känner att jag skulle bli för stressad av syskonbråk o att ha flera bollar i luften, mår bäst när jag får fokusera på en sak.

Nu mår vi alla toppen och jag vågar inte förstöra det. Men jag är ledsen över att vårt barn inte får något syskon och jag älskade bebistiden, så hjärtat gråter en skvätt varje gång jag ser någon gravid

Jag kanske är feg