Han mår dåligt av sin tidigare destruktiva relation.

Behöver lite input. Har de senaste två åren varit tillsammans med en man som är helt underbar. När vi träffades hade han varit separerad i fyra år från en kvinna han har flera barn med och varit tillsammans med i 20 år. Det har framkommit att deras relation redan från början var rätt destruktiv på det sättet att hon var mycket svartsjuk, svår, det var många konflikter, ingen direkt kemi eller ens kärlek och att hon ansåg att allt som var fel i förhållandet låg hos honom. De gick i terapi många omgångar men inget blev bättre av det och hon föreslog att han kan fortsätta eftersom det är honom det är fel på. Ja, ni fattar typen.

Att de fick barn var inte planerat, men han höll ihop för familjen. Han är den typen som verkligen är en familjeman och älskar sina barn oerhört högt. För honom var separationen väldigt tung, inte på grund av kvinnan utan för förlusten av konceptet familjen och att ha barnen hela tiden. Han kommer själv från en stark kärnfamilj och ville verkligen ge det till sina barn. Det var hon som ville separera. Han känner sig misslyckad som familjefar och de tjafsar rätt mycket hit och dit alltjämt. Toxic, helt enkelt.

Vi blev ihop för snart två år sedan och föll pladask för varandra, har väldigt roligt och massor med kemi. Han säger att ingen har varit så snäll mot honom som jag.

Men under den här tiden har han har haft en del dippar där han går ner i depression och fram tills denna sista gång dragit sig undan. Han har alltid hört av sig men behövt vara i fred, men under den här dippen släppte han verkligen in mig och menar att han inte haft någon alls att prata med under det långa destruktiva förhållandet eller efter, att jag är den första han berättar allt för. Tänk att han gått och burit på allt själv, måste vara jättetufft. Jag förstår att han har svårt att bearbeta tjugo år av destruktivt förhållande i ett huj och att det sipprar på - verkar ju finnas en uppsjö av oförätter att ösa ur. 

Men det hade varit lättare att vara hans axel att luta sig mot om jag fick mer bekräftelse. Till saken hör att han aldrig sagt att han älskar mig. Jag gjorde det en gång för ett år sedan och han kunde inte säga det tillbaka. Hans förklaring var att vi var i början av förhållandet (ett år) och att det är komplicerat att föra två familjer samman (!?)Det var både förnedrande och förkrossande och jag tog väl ner förväntningarna på förhållandet rätt rejält efter det. Jag tog upp det igen för några månader sedan, i samband med en smärre härdsmälta oss emellan och fick då svaret att det enda han vet är att han älskar sina barn. Jahapp. Han är inte en man av stora ord när det gäller kärlek över lag, det är mest att jag är fin, underbar, bäst och att han tycker jättemycket om mig. Men i övrigt är han gosig och kramig, uppmuntrande och väldigt fin mot mig.

Nu i och med hans senaste dipp har han plötsligt kommit på att det som han saknar och det han vill är att bygga en stabil plattform med mig och att han vill att vi gör en plan framåt där vi om ett decennium bor ihop (funkar inte riktigt nu då jag har ett barn på heltid och att han inte kan leva med sig själv i vetskapen att han skulle umgås mer med mitt barn än med sina egna som bor varannan vecka hos honom). Hans teori är att det på något sätt ska göra honom hel och fylla tomrummet han känt efter förlusten av sin familj. Han vill att vi blir seriösa.

Jag vill såklart ha en framtid med honom men har svårt för denna plötsliga iver att bygga något när han endast kan sträcka sig till att han tycker jättemycket om mig. Jag behöver en starkare bekräftelsen för att gå all in, men vågar inte ta upp det igen, dels för hur det gick sist och dels för att han är så skör just nu. 

Men sen tänker jag att det kanske har med hans tidigare relation att göra. Jag förmodar att de sa att de älskade varandra under de 20 år de var tillsammans, men att det finns en spärr nu på något vis. För det känns ju som att han håller tillbaka. Eller så gör han inte det? Ellet?

Mina tankar snurrar och jag får ingen rätsida på något. Nån som kan hjälpa mig hur jag ska tänka och kanske har erfarenhet av att vara mannen som kommit ur en dysfunktionell och en lång relation och hur det var att ingå i en ny? Eller gått in i en relation med en sådan man? Tips, tankar?