ibland skrattar jag åt mitt tragiska jag

Fetma är inte så farligt bara yttliga bryr sig om sånt, har du någonsin provat psykvården?

Om nån inte gillar en för hur man ser ut är det ens värt att ha finns så mycket mer insida av en person.

Hej! Förstår att du känner att ditt liv inte går att vända, men du kan börja må bättre. Du ser det bara inte själv just nu. Hur länge har ditt liv varit såhär? Låter ju inte som att det varit jämt.

Har du testat ssri eller någon annan medicin?

Jag känner igen mig mycket. Solen lyser aldrig i mitt sinne, om man säger så. Men jag hoppas ändå att det ska vända någon gång, för vissa dagar kan jag se en glimt av ljus, och jag vill ha mer av det. Även om jag senast igår tänkte att självmord är det enda rätta för mig.

Och nej, dejting kanske du inte ska syssla med när du förklarar hur du inte gillar kvinnor.

Ibland är det farligare att vara suicid, fetma jämförs med rökning o att äta processerat kött så om du vill döma fetma så hoppas jag att du dömer de som äter/röker också.

Idag ska det va en sån jävla hets om utseendet och det orsakar många mycket stress som gör att man faktiskt mår sämre och kanske inte har energi att ta hand om sig själv.

Ibland vill bara människor vara människor och inte bli objekterade som den smala/tjocka/runda och jag som har varit både fet och smal o normal har sett olika perspektiv på det hela.

Vi är alla människor i slutändan o förtjänar respekt..

Jag känner samma som du ta. Fast jag har barn.

Men livet känns så meningslöst. Är hellre på jobbet 24/7

Träna istället för att deka ner dig med tv och skräpmat så kommer du att få lusten tillbaka. Res, skaffa husdjur, barn och familj. Någonting att leva för.

Nä, jag har inga problem med kvinnor, det finns nog kvinnor känner nog likadant som jag mot män. VIlket är ok för mig. Det är mest bara ointressant med tanken av att ha en partner. Mest för att det inte är intressant.

Som om att det blir lättare att gå igenom livet om man är två? Två likadana som mig då eller? Då blir det ju dubbelbörda för båda, En motsats till mig? Då kommer ju den personen få bära min "börda" och behöva stå ut med en sån som jag och jag skulle behöva stå ut med den vetskapen och slutligen inta en falsk personlighet även privat och bara känna sig skyldig och jagad varje vaken sekund. Nä, det får räcka med jobb för det, sen skiter jag gärna i allt annat. 

Att slippa folk som är osäkra med deras defensiva attityd och oförmåga att fatta att alla andra är inte som dom, eller delar deras skeva lilla bild av verkligheten.

"Äter jag min bladsallad och käkar mina chia frön så blir allt bra"

"Går jag ned 1,5, 10, 20 kg så kommer mitt liv ändra sig"

"Blir jag rik så kommer jag bli lycklig"

"Hittar jag en partner som förstår mig så kommer allt att bli bra"

Fniss, det är vad jag kallar för tvångsnaivitet, jag vet att folk innerst inne är medvetna om att så inte är fallet. Du kommer alltid vara du. Efter som du är inte den fysiska representation då människor har vad som kallas för sitt mentala jag också.  Även om jag skulle vilja vara snuskigt rik, vilket skulle göra livet lättare och man skulle verkligen kunna sluta bry sig helt om igentligen allt som tvingar upp en på morgonen. 

Hela livet har jag väl känt detta, men ungefär tio år så har jag äntligen kunnat greppa det, börjat förstå det, då det tidigare bara varit en känsla som legat i bakgrunden och man trott att man bara behövde "rycka upp sig i kragen". I tio + år har var man varit till vården för att försöka se om det gått att finna en lösning på det jag går igenom. Varje gång bemöts man med en nonchalant attityd, vilket e ok det med, folk har rätt att vara det med, och med tanke på att det alltid slutar i ytlig behandling som rinner ut i sanden då "vården" mer eller mindre inte finns där, så  kan jag göra något annat som inte kostar pengar som inte leder någon vart, jag har rätt att inte utsätta mig för det heller. Jag har också ett ansvar att inte utsätta andra för mitt riktiga jag också. Vilket jag nu har helt accepterat att så här är det nu och så här kommer det att vara, att käka piller och "träna" kommer nog göra mer skada än nytta för mig.

Den enda gången som allt igentligen allt är ok, är när jag kan vara hemma och inte göra någonting. Att inte ha en plan, ett mål och bara vara och titta på den diets, klimat och annan hysteri som just nu pågår hos andra

Att slippa människor i regel, på alla plan känns som en befrielse. Man blir glad och lättad. 

Att gå ut och "träna, skaffa husdjur, ut och resa" ect så är det på samma nivå som att bajsa i en skål och äta det just nu. Visst kan jag föra det, men jag är inte på något plan, motiverad, intresserad eller har lust att göra det. 

Som om det är så positivt att vara pensionär, det är ju helt värdelöst. Jag vet ju hur det kommer att vara, kroppen kommer att ha värk, man kommer att gå runt att må dåligt pga allt slitage, världen krymper mentalt och man blir "rädd" för omvärlden. Har man otur tar smärtorna över mer och mer tills du bara lever i smärtor och i sjukdom. Tills man dör. 

Nä, bästa tiden att göra saker om man vill det är från 25 till 50. efter det kommer det att bara dala ned. 

Nu förtiden kvittar det också, eftersom imorgon kan du som vegan och vältränad få en stroke, sen är du körd resten för ditt liv. 

Det spelar ingen roll igentligen med något, Eftersom förr eller senare, kommer livet att bita dig där bak med någon skit och sen är livet mellan 25-50 över. 

Ju äldre man blir så känner man av begränsningarna mer. Inlärningsförmågan försämras efter 30, vid 40 så är det påtaglig ect. 

Kvittar om man är vältränad vid 40 också, du kan få något så härligt som ms eller nån annan skitsjukdom eller bara falla ned död av brustna blodkärl i hjärnan. 

Det enda som kvarstår, är att arbeta, betala räkningar för uppehälle och den studietid du tog lån för tills man dör. 

Så för att göra en livsändring, att "ta tag i kragen" behövs en vilja till ändring, som för alkolister och narkomaner eller andra med beroendeproblematik. Man måste vilja ändra sig. Jag vill inte ändra mig, jag "Hoppas" inte om något. Inte än bättre väder. Saker är som dom är från att du vaknar tills att du går och lägger dig. Och är det ok, så får det vara så. Jag vill inte ha det mindre ok och att upprätthålla en bättre nivå kräver en ambition att upprätthålla och att hela tiden söka det. 

Och som nämnt tidigare 1 jag är ingen sökare, har igentligen aldrig varit en sökare, 2 jag har inget hopp inom mig för något. Då allt handlar om att uthärda längst. Somliga lyckas att få en bättre tillvaro men det raseras oftast eftersom dom är sökare med ambition att upprätthålla det samt hela tiden söka nya vägar till förbättring. 

Så, frågan är väl igentligen, om man inte har hoppt, hur får man då hopp. 

Jag menar, så här sitter inte jag och talar med någon, för ingen person pallar att tala så här och det förstår jag och det är liksom poänglöst att prata just om det då detta är en konstant i mitt liv.

Förstår att det inte är så lätt. Men kan du inte försöka hitta något litet att börja fylla din dötid med? 

Lära dig att spela ett instrument? Gå på målarkurs? Börja delta i en sport? Sticka? Vad som helst som du kan lära dig och bli bättre på. 

Ebba

:) Alltså, jag trivs med detta, men jag vet att det inte är bra också.

Jag spelar redan instrument, bas gitarr och trummor samt på dator kan jag göra det mesta från elektro till klassisk musik.

Jag kan skapa spel om jag vill, har sysslat med det i snart 20år.

Jag vill inte lära mig nåt mer.

Jag skrev berättelser ect jag var väldigt kreativ men det försvann gradvis och nu vill jag inte. Bär det kommer till det kreativa så är det i grunden för att man har något man vill berätta. Jag har inget att berätta.

Jag fattar att det jag skrivit uppfattas som ganska dystert. Men i mitt huvud är det inte det. Jag vet inte om det är för att jag är så medveten om att jag inte passar inom normen.

Jag är ganska duktig på att falla ur ganska lätt.

Att som du sa, börja med att lära dig något nytt, och ja du har rätt eftersom vetenskapligt så ska man om man t.ex blivit utbränd eller är deprimerad göra saker du inte gjort. T.ex ta den där vägen du aldrig gått förut eftersom din hjärna bygger nya nervbanor.

Men jag känner mig klar, färdig.

Jag vet också att det är farligt då jag inte backar på konfrontationer. Jag argumenterar och vissa mindre begåvade tar gärna till våld. Så jag undviker krogar eller en viss typ av person ganska medvetet.

Att jag inte känner hopp, är ju för att jag känner mig klar och färdig. Det blir liksom inte mer än vad det är om jag inte ser till att det sker. Och jag vill ju inte. Hjärnan e bra konstig och jag antar om nåt så försöker jag lära hur min funkar.

Ebba

:) Alltså, jag trivs med detta, men jag vet att det inte är bra också.

Jag spelar redan instrument, bas gitarr och trummor samt på dator kan jag göra det mesta från elektro till klassisk musik.

Jag kan skapa spel om jag vill, har sysslat med det i snart 20år.

Jag vill inte lära mig nåt mer.

Jag skrev berättelser ect jag var väldigt kreativ men det försvann gradvis och nu vill jag inte. Bär det kommer till det kreativa så är det i grunden för att man har något man vill berätta. Jag har inget att berätta.

Jag fattar att det jag skrivit uppfattas som ganska dystert. Men i mitt huvud är det inte det. Jag vet inte om det är för att jag är så medveten om att jag inte passar inom normen.

Jag är ganska duktig på att falla ur ganska lätt.

Att som du sa, börja med att lära dig något nytt, och ja du har rätt eftersom vetenskapligt så ska man om man t.ex blivit utbränd eller är deprimerad göra saker du inte gjort. T.ex ta den där vägen du aldrig gått förut eftersom din hjärna bygger nya nervbanor.

Men jag känner mig klar, färdig.

Jag vet också att det är farligt då jag inte backar på konfrontationer. Jag argumenterar och vissa mindre begåvade tar gärna till våld. Så jag undviker krogar eller en viss typ av person ganska medvetet.

Att jag inte känner hopp, är ju för att jag känner mig klar och färdig. Det blir liksom inte mer än vad det är om jag inte ser till att det sker. Och jag vill ju inte. Hjärnan e bra konstig och jag antar om nåt så försöker jag lära hur min funkar.