Ej gravid, går jag händelserna i förväg?

Bara i Sverige accepteras att en gravid kvinna slänger sig ut ifrån en bro än att hon ges snitt?

Är hon så psykiskt instabil så kopplas soc in samband med förlossning. Med all rätt.

En så underbart fin och empatisk människa du är! Herregud.

Bara för att man är livrädd för vaginal födsel betyder det inte att man är ett psykfall som borde få sitt barn ifråntaget.

Det var en person som skrivit mycket här och verkar vettig och trovärdig. 

Jag vill inte övervinna min förlossningsrädsla. Det är som att försöka få någon att övervinna en rädsla för att torteras. Jag har så länge jag kan minnas, haft en skräck för förlossningar. Alltså, från den ålder jag ens har minnen ifrån, från den åldern har jag haft min skräck. Det är det vidrigaste jag kan tänka mig att utsätta mig själv för. Jag kan ge några exempel från min lista. 

Att känna mig utelämnad till andra som kanske inte lyssnar på mig eller pratar/tar beslut över mitt huvud. Att inte hinna få smärtlindring. Ovissheten. Att jag lika gärna kan bli en sån som får en skräckförlossning. Att bli utsatt för att dom måste använda tång, trycka på min mage, osv. Att gå sönder totalt. Att bli inkontinent, att inte kunna ha sex. Att bli traumatiserad och/eller att min partner blir traumatiserad av att se mig ha dödsångest vilket jag kommer ha. Att känna mig utsatt och utan "värdighet" och integritet. Att få psykiska men och inte kunna knyta an till barnet. Att inte få bestämma över min egen kropp, att känna mig som typ ett djur, lite som när en ko ska kalva och dom sliter ut kalven. 

Det var några. Det är inte lite rädsla och oro inför smärta osv, det är skräcken att bli utsatt för något som jag vet kommer kännas som ett fruktansvärt övergrepp. Jag har även bra koll på hur jag ska få fram vetenskaplig information, källkritisera osv. Jag vet vad jag gör och hur jag känner. Jag har läst/sett/hört om tillräckligt många historier för att veta att detta är saker som KAN hända och händer OFTA, och jag tänker inte utsätta mig eller mitt framtida barn för det. 

Skrev jag det?

Nej, det gjorde jag inte.

Däremot skrev jag att det är högst lämpligt att anmäla om den gravida är självmordsbenägen. Vilket också sker.

Fantiserat ihop är väl ändå lite överdrivet. Det är ju saker som händer. Folk spricker, blir klippta, barnet dras ur dom med tång. Det är verkligheten. Det räckte för att få obehaget jag alltid känt att bli en rädsla. Det är ju saker jag läst och hört om som vuxen, så klart. Som liten tyckte jag väl bara det var äckligt och obehagligt. 

Jag vill också poängtera att jag är en realistisk person som absolut kan tillämpa källkritik på det jag läser, så ingen tror att jag är en rädd liten spillra som går på allt möjligt som står i nyheterna! Om det fanns en eller två olika riskscenarion så hade det säkert gått bra för mig att ta mig igenom en VF. Men nu är det så otroligt många scenarion som kan utspelas och jag kommer inte ha en aning om vilket som kommer slumpas ut till mig när det är dags. 

Det var en person som skrivit mycket här och verkar vettig och trovärdig. 

Jag vill inte övervinna min förlossningsrädsla. Det är som att försöka få någon att övervinna en rädsla för att torteras. Jag har så länge jag kan minnas, haft en skräck för förlossningar. Alltså, från den ålder jag ens har minnen ifrån, från den åldern har jag haft min skräck. Det är det vidrigaste jag kan tänka mig att utsätta mig själv för. Jag kan ge några exempel från min lista. 

Att känna mig utelämnad till andra som kanske inte lyssnar på mig eller pratar/tar beslut över mitt huvud. Att inte hinna få smärtlindring. Ovissheten. Att jag lika gärna kan bli en sån som får en skräckförlossning. Att bli utsatt för att dom måste använda tång, trycka på min mage, osv. Att gå sönder totalt. Att bli inkontinent, att inte kunna ha sex. Att bli traumatiserad och/eller att min partner blir traumatiserad av att se mig ha dödsångest vilket jag kommer ha. Att känna mig utsatt och utan "värdighet" och integritet. Att få psykiska men och inte kunna knyta an till barnet. Att inte få bestämma över min egen kropp, att känna mig som typ ett djur, lite som när en ko ska kalva och dom sliter ut kalven. 

Det var några. Det är inte lite rädsla och oro inför smärta osv, det är skräcken att bli utsatt för något som jag vet kommer kännas som ett fruktansvärt övergrepp. Jag har även bra koll på hur jag ska få fram vetenskaplig information, källkritisera osv. Jag vet vad jag gör och hur jag känner. Jag har läst/sett/hört om tillräckligt många historier för att veta att detta är saker som KAN hända och händer OFTA, och jag tänker inte utsätta mig eller mitt framtida barn för det.