Har blivit en riktig bitterf*tta och jag är annars jämt glad. Men sambon och jobbet gör att jag är så här. Snälla läs.

Hej.

Jag tänkte höra med er om det är fler som upplever samma sak som jag. Jag är i chock faktiskt. Jag är 34 år, bor med en kille som är 44. Vi ha en dotter på 4 år. Jag jobbar som undersköterska, sambon eget företag.

Jag har aldrig haft det så tråkigt i livet som jag har det nu. Jag känner att jag har blivit en bitterfitta ursäkta uttalet. Jag gör inget annat om dagarna än att jobba, ta hand om dottern, laga mat, tvätta och städa. Sambon jobbar med sitt företag och gör inte många handtag hemma och är borta mycket. Jag får helt enkelt acceptera det. MEN han borde då hålla käft om vad som ska göras hemma och NÄR det ska göras eftersom han själv inte gör någonting. Men han klagar på mig om det ligger matrester kvar i diskhon en minut för länge och om disken står framme mer än nödvändigt. Han säger att sånt ska göras på en gång. Han säger även att han ska ta reda på sitt och jag mitt. Så då har jag slutat tvätta åt honom för det är ju hans kläder alltså ska han ta reda på sitt där också. Bara rättvist tycker jag.

Igår var han och bade med dottern och när han kom hem la han alla blöta kläder och handdukar på tvättmaskinen istället för att hänga upp. Hans ursäkt var då att han skulle ha lagt det i tvättmaskinen men att det redan var tvätt där. Så det fick ju jag hänga upp. Sen när jag sa idag att jag tänker inte ta disken idag utan väntar till imorgon ja då blir det ett jäkla liv att jag inte plockar undan efter mig. Men jag hände upp hans blöta kläder och dom hade han bara lagt på tvättmaskinen i en hög?! Bitterfittan är riktigt bitter nu alltså.

Jag har aldrig tid att träna heller men känner att jag behöver träna mitt bäcken bland annat som är riktigt slött. Men när ska den tiden finnas? Sambon däremot går och klipper sig lite nu och då på sin arbetstid och kan ta hand om sig själv men tro inte att han kan vara snäll och säga till mig att träna typ 2 ggr i veckan medan han är hemma med dottern:(

Sen på jobbet det ända stället där man kan vara glad och ha kul med sina kollegor. Alltså på riktigt jag är mig själv där. Glad och trevlig som jag alltid varit annars. Men nu efter julledigheten och efter semestern i somras och allt så är det inte någon som frågar hur man har haft det? Jag var så glad idag och frågade flera stycken hur dom hade haft det men bara en frågade hur jag hade haft det. Så tråkiga! Vad beror sånt här på? Är folk så självupptagna och opersonliga? Upplever ni också liknande både i hemmet och på jobbet? En av mina kollegor som är läkare vi har varit jättebra kollegor och längtat efter att jobba med varandra och alltid så snälla och trevliga mot varandra. Hon avföljde mig på Instagram under julen? Så konstigt. I och för sig kan hon inte svenska så tänkte att det var därför det blev något fel men hon läser ju patienters journaler jättebra.

Alltså jag vantrivs hemma när sambon är hemma och jag vantrivs på jobbet. Jag har redan pratat med sambon om hur jag känner och upplever honom här hemma men det blir ingen ändring. Jag har bokat tid för oss hos familjerådgivningen nu i alla fall så får se hur det går. Och vad gäller jobbet är det ju svårt att få nytt också då vi bor på litet ställe.

Vad hade ni gjort?? Och är det nån som känner igen sig och är i liknande situation? Jag vill vara mitt gamla jag igen som är glad, har energi, drömmar och positiv inställning till allt. Men nu är det bråk hela tiden. Tittar på klockan hela tiden på jobbet och letar fel på mig själv tror att jag är sjuk med mera.

Tack för att ni läste!