När barnlängtan går överstyr....

Hej! 

Jag känner att jag behöver skriva av mig lite och vill gärna veta om någon varit med om liknande. 

Jag har en stark barnlängtan. En barnlängtan som gått så långt att jag inte längre kan glädjas åt mina nära och kära som berättar att de e med barn. Detta plågar mig dag in och dag ut. Jag har länge känt en längtan efter barn, men det är nu det börjar gå överstyr. 

Jag är just nu 21 år och bor ihop med min pojkvän som jag varit tillsammans med i ca 4 år. Jag blev gravid som 18åring, vilket slutade med en abort. Det var en rätt så självklar sak att göra då jag inte gått klart skolan än, och vi hade inte varit tillsammans så länge samt att min pojkvän absolut inte ville behålla de. Nu börjar mina kompisar planera att bli med barn/ bli gravida/ har redan barn. När de berättar att de e med barn känner jag inte den lycka jag vill känna, de klart jag blir glad, men samtidigt som jag blir glad blir jag ledsen. Så ledsen att jag kan ligga o gråta i timmar. Det får mig också att känna mig helt värdelös, för vilken sorts kompis är jag? om det finns så mycket avundsjuka i min kropp så jag blir ledsen av deras lycka så är jag ju en hemsk människa. 

Jag hoppas varje månad att jag ska ha råkat bli gravid, att jag ska få möjligheten att göra om valet om abort och välja rätt. Min pojkvän vill inte ha barn än, det finns inte ens på kartan, men hade jag blivit gravid hade vi fått de bra. Det är hans egna ord, vilket ännu mer får mig att på ett sätt ångra min abort, eller önska en oplanerad graviditet igen. 

Vet att detta kanske är otroligt rörigt inlägg, men har någon haft en liknande barnlängtan? Snälla skriv så jag har någon att diskutera detta med som förstår min känsla.

Detta är så otroligt jobbigt för mig, och jag vill bara bli av med denna längtan, men är rädd att den inte försvinner förrän dagen jag blir gravid.