När barnlängtan går överstyr....

Hej! Kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Jag är 26 och gjorde en abort för några år sen då jag blev gravid av misstag med en man som jag träffade då. Nu är jag i ett annat förhållande och min barnlängtan är något annat. Jag har gått i terapi i månader för att bearbeta min abort och den stora sorgen som alltid kommer vara med mig. Men trots det så är det som att min barnlängtan är väckt och den vägrar avta. Man ser bebisar överallt och blir pirrig i magen om mensen är en dag sen. Jag förstår allt det.

Jag själv har väntat i två år på att min sambo ska känna sig redo. För även om en del av mig hoppats på att jag ska bli gravid trots skydd, så är det väldigt viktigt för mig att om ett barn kommer till världen så ska båda föräldrarna varit säkra på vad de vill. Jag vill att mitt barn ska vara efterlängtat av båda sina föräldrar. Det är en gåva jag vill ge vårat barn. Jag menar (såklart) inte att ett barn måste varit efterlängtat för att bli älskat utav sina föräldrar, vill bara vara tydlig med det. Men jag vill att jag och min partner ska få tid att förbereda oss, göra sånt vi inte kommer kunna göra på ett tag, osv.

Så som jag tänkte var att antingen känner jag att jag kan vänta, för trots att han inte är redo nu så är det just med honom jag vill ha barn. Men då får man vara ärlig med vad man vill, prata om en tidsram och tänka över det igen om han inte skulle respektera vad ni kommit överens om. Eller så är detta ett tecken på att man vill olika saker och är på olika platser i livet.

Hej! Kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Jag är 26 och gjorde en abort för några år sen då jag blev gravid av misstag med en man som jag träffade då. Nu är jag i ett annat förhållande och min barnlängtan är något annat. Jag har gått i terapi i månader för att bearbeta min abort och den stora sorgen som alltid kommer vara med mig. Men trots det så är det som att min barnlängtan är väckt och den vägrar avta. Man ser bebisar överallt och blir pirrig i magen om mensen är en dag sen. Jag förstår allt det.

Jag själv har väntat i två år på att min sambo ska känna sig redo. För även om en del av mig hoppats på att jag ska bli gravid trots skydd, så är det väldigt viktigt för mig att om ett barn kommer till världen så ska båda föräldrarna varit säkra på vad de vill. Jag vill att mitt barn ska vara efterlängtat av båda sina föräldrar. Det är en gåva jag vill ge vårat barn. Jag menar (såklart) inte att ett barn måste varit efterlängtat för att bli älskat utav sina föräldrar, vill bara vara tydlig med det. Men jag vill att jag och min partner ska få tid att förbereda oss, göra sånt vi inte kommer kunna göra på ett tag, osv.

Så som jag tänkte var att antingen känner jag att jag kan vänta, för trots att han inte är redo nu så är det just med honom jag vill ha barn. Men då får man vara ärlig med vad man vill, prata om en tidsram och tänka över det igen om han inte skulle respektera vad ni kommit överens om. Eller så är detta ett tecken på att man vill olika saker och är på olika platser i livet.