[quote=80164913][quote-nick]jrockyracoon skrev 2020-01-14 23:12:03 följande:[/quote-nick]
Anonym (Orolig) skrev 2020-01-13 22:45:13 följande:
Hej! Hoppas att någon känner igen min berättelse och kan hjälpa mig! Jag och min man har en son, som är lite över fem år gammal. Han har alltid varit världens lugnaste barn! I början var verkligen både jag och min man förvånade över hur ?lätt? det var med barn jämfört med vad man hört... Jag kunde ha med honom överallt utan några problem alls! Men, nu under en lång tid, sedan dryga 3-årsåldern så är han som förbytt! Jag känner inte igen honom! Och jag förstår att ha än utvecklas och ska hitta sig själv och sin personlighet, men det börjar bli ohållbart! Jag vet inte vad jag ska göra annorlunda för att det ska bli bättre, vara mer sträng? Inte vara så sträng? Prata? Skrika? Gråta? Alltså jag provar allt och gör allt jag kan men jag märker att det inte blir bättre så jag måste ju göra något fel! Alltså jag tror om man ser till varje enskild situation och egenskap hos honom så är det inget att tänka på men om man lägger ihop allt så beter han sig kanske inte som alla andra? Eller gör han det och jag bara tror att han är mycket mer trotsig än andra? Jag ska försöka ge så mycket info som möjligt om de jobbiga situationerna så kanske någon kan se ett större samband och vad vi ska ta oss till! * vi måste ligga i sängen tills han somnar, annars får han panik. * han kallar varje natt, oftast redan vid 11 så lägger vi oss hos honom. Går vi tillbaka till vårt rum skriker han igen och igen och igen. * vi har försökt få honom att gå på någon kvällsaktivitet. Men trots flera kompisar som gör dessa vill han bara sitta och titta på, absolut inte delta. * han vägrar att lära sig cykla, trots att vi har stödpinne vi håller i, han vill inte ens prova. * han är EXTREMT kräsen med maten, detta han har dock varit i hela sitt liv. Äter nästan bara pasta o bröd. * man får säga till honom minst 15 gånger vid varje måltid att han ska sitta på gumpen. * om han tex gjort en teckning på förskolan som man glömmer ta med kan han gråtskrika om detta i lätt 30 minuter! * allt som ska göras får man säga minst tio gånger innan det görs ?sätt dig vid bordet det är middag? ?ta på skorna vi ska gå? o.s.v. * man kan ställa en fråga, vill du göra x eller y. Så väljer han x, två minuter senare kan han skrikgråta för att vi inte gör y. (Och då börjar vi ju inte göra det för att han ska lära sig) men detta sker ju ändå om och om igen. * han kan tjata om att få en macka 30 min innan maten. Säger nej men får frågan tjugo gånger till. * det är många barnkalas vi har fått gå hem igen från för att han inte vill stanna utan oss. * han kan fortfarande gråta ibland vid lämningar på förskolan. Dock inte jätteofta men när det väl händer är det tom svårt för fröknarna att ?hålla? honom. * han glömmer spola efter sig på toaletten, detta glömde han aldrig första året som blöjfri men börjat glömma senaste 6 månaderna. * om han leker med kompisar och något blir som han inte vill så blir han också helt hysteriskt ledsen. Oftast kan dem inte fortsätta leka utan min son får lugna sig hos mig medans kompisen leker vidare. * han gråter mellan 1-5 ggr per dag. Om allt möjligt. Sen har han såklart supergoda egenskaper! Han har aldrig slagits vad jag vet och en större djurvän får man leta efter TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-13 22:50 Ser att styckeindelningen och punktindelningen försvann helt! Även sista meningarna! Men som sagt vad ska vi ta oss till? Hur ska vi bryta alla dessa onda cirklar? :(
Hej! Visst är det svårt att hantera sina barn ibland och kanske särskilt så eftersom det från yttervärlden finns ungefär lika många olika uppfostringsstilar som det finns människor. Först vill jag säga att jag tycker också att det låter som att ditt barn har en möjlig diagnos och jag tänker då främst på autismspektrum. Det som för mina tankar ditåt är att han inte har haft några problem vid tidiga år, det är ofta fallet med dessa barn, samt hans oförmåga att hantera sina känslor i leken när han samspelar med andra. Fundera hur hans sociala interaktion med andra barn ser ut - om samspelet fungerar bra ibland eller om han ofta missförstår andras intentioner. Hur läser han t.ex. av kroppsspråk hos andra, etc. Men det kan lika gärna vara tecken på en helt naturlig problematik som uppstår hos ett barn utan diagnos. När barn är så små är det lönlöst att sätta diagnos (om det inte är väldigt uppenbart) eftersom deras beteende kan skifta väldigt mycket och att en misstänkt diagnos lätt kan skifta över till ingenting bara något år senare. Mitt råd är därför att observera och läsa in er på diagnoser, men vänta med att diagnosticera tills barnet blir större. Det positiva är att oavsett om barnet har diagnos eller ej, är det samma insatser som krävs. Det viktiga är att ni gör rätt insatser för att ge barnet möjlighet att få en fungerande tillvaro som i sin tur kan få barnet att utvecklas och erhålla de förmågor som det saknar. När det gäller insatser menar jag då att ni behöver använda er av LAB, Lågt affektivt bemötande som någon annan nämnde i tråden tidigare. Det finns facebookgrupper som diskuterar hur man kan gå tillväga när det gäller LAB i olika problemsituationer. Gå med i dem. Exempelvis nämner du detta med utbrotten. Hur ska du agera, vad ska du göra. När utbrotten kommer kan du, som redan nämnts, inte göra så mycket. Då får du bara se till att ingen blir fysiskt skadad och försöka hantera situationen. Att ta barnet till sitt rum eller på annat sätt agera känslomässigt utagerande tycker jag är olämpligt. Barnet agerar som det gör p.g.a. att det har fått för stora krav på sig, och inte kan hantera situationen. Då hjälper det inte att inleda fler konflikter. Det man kan göra är att försöka ingripa snabbt och resolut innan utbrotten kommer när barnet fortfarande har sina kognitiva funktioner i behåll. Man kan t.ex. försöka avleda barnet, fråga om något helt annat, fråga om barnet vet vad man tänker på, eller resa sig upp och springa runt och sjunga julsånger, eller följa John, eller vad som helst som man märker funkar bra. Men sedan ska man samtidigt försöka ta lärdom av situationen. Vad var det i situationen som gjorde att barnet fick utbrott. Om det var i affären när barnet var trött, kanske man kan tänka att man inte ska ta barnet till affären när det är trött. Det kanske är att sätta för stora krav på barnet. De vuxna har sina kognitiva funktioner helt utvecklade och det är därför de vuxnas ansvar att hjälpa barn som inte har tillräckliga förmågor att hantera situationen eller se till att sådana situationer inte uppstår. Förhållningssättet är att man ska inse att barnets oönskade beteende har att göra med barnets bristande kognitiva förmågor, och utifrån det vidta lämpliga åtgärder. I vissa situationer är lösningen helt enkelt att man höjer sin egen tröskel för vad som är acceptabelt. Man kan t.ex. fråga sig om det är värt att ha en regel som säger att man måste sitta ner på stolen när man äter, om det kräver så mycket energi och ork för att upprätthålla den. Och spelar det någon större roll om barnet glömmer att spola efter sig. Kanske det är bättre att låta de mindre sakerna passera och sätta ner foten för andra, viktigare saker. Pick your fights, helt enkelt. Motargumentet som man ofta hör är att barnen måste lära sig, för som vuxna behöver de ha de här förmågorna. Jag köper inte det, för det är just genom att skapa en fungerande tillvaro som man ger barnet möjlighet att utveckla sina kognitiva förmågor. Att sätta gränser som barnet inte klarar av att följa hjälper inte barnet alls. Det är bra att ställa krav som är på barnets nivå, för då hjälper man barnet att lyckas. Att ställa för höga krav leder till att barnet misslyckas och det leder inte till en god utveckling. Man behöver också vara väldigt försiktig så att inte barnets självkänsla blir helt förintad. Det gäller att skapa förutsättningar för barnet att lyckas, så att barnet inte enbart får en skur av tillsägelser och ilskna utrop mot sig. Det är förstås förödande för barnets självkänsla och det i sin tur ger ju sämre förutsättningar för utveckling och harmoni. Jag anser därför att det är extra viktigt att visa kärlek, och poängtera för barnet att det är älskat och att det får bekräftelse från föräldrarna att de förstår barnets svårigheter att hantera situationerna som går fel. Sen kan jag tycka att många av dina exempel kan uppstå hos vilket barn som helst. Att vilja sova hos sina föräldrar är inget konstigt i den åldern, det är snarare naturligt och kanske egentligen pekar bort från autismspektrumtanken. Att vara blyg och inte vilja vara med på kvällsaktiviteter är också vanligt hos lite blygare barn. [/ Väldigt stort tack för allt du skrivit! Ska genast kolla upp LAB på Facebook. Och jag tror du har helt rätt i det att allt kanske inte är så viktigt. Att man ska välja sina fighter. Vi måste sätta oss ner och prata igenom vad som är viktigt och inte tror jag. TACK!
