Hur konfronterade ni otrogen partner?

Otrohet är ett mycket vanligt mänskligt beteende och det är inte olagligt. Det drabbar många av oss under vuxenlivet. Det måste inte vara en katastrof.

Otrohet kan bero på många olika saker och jag tycker att man ska vara försiktig med att för snabbt döma moraliskt. Många relationer kommer att drabbas av detta och jag tycker att man behöver prata om det inom en relation. Ordet konfrontera är dock ett lite väl amerikanskt tokbegrepp - måste det alltid vara drama med snabb brytning av relationen med enorma konsekvenser för många inblandade (socialt, ekonomiskt, barnens uppväxt osv).

Att slänga ut kläder på gatan är ju bara för fånigt. Snälla, lyd ite det superkorkade rådet.

Mitt råd är att tagga ner och fundera på vad ni vill. Lyssna på varandra. Hade ni kommit överens om att ha vara sexuellt exklusiva med varandra och har hållit överenskommelsen med bra närhet och sex regelbundet? 

Var otroheten långvrig eller en engång fyllegrej. Är det kärlek inblandad eller bara knull? Hur funkar er tillit, kan ni göra en ny övernskommelse om hur ni ska ha det (kanske öppet förhållande för båda?) eller ska ni bryta upp, kanske provseparera osv.

Akta er för alla tossiga moralmänniskor på FL. De ger snabba och konsitga råd efter att ha tittat på dåliga merikanska filmer alldeles för ofta.

Var rädda om varandra. Trots det som hänt.

Jag har haft många relationer i mitt liv, varav tre längre. Jag är bra på närhet och gillar som många andra sex, mest vanlig. Jag har varit sexuellt aktiv sedan jag var 15, dvs i cirka 40 år nu. 

Oftast och långa perioder har jag varit trogen. Några gånger har jag varit otrogen, men aldrig blivit påkommen (fast det var nära vid två tillfällen).

Ingen har alltså blivit sårad, sexet har varit bra och piggat upp mitt vanliga förhållande. En gång i ungdomen spreds det löss, men annars ingen sjukdom.
Jag misstänker att mina partners nog nån gång haft åtminstone ONS men jag vet inte säkert. Vill inte veta. Bara ha det skönt och kärleksfullt i min relation.

Anledningen har nog bara varit kåthet och en gång kärlek. Jag var alltså faktiskt kär i två tjejer samtidigt, det var den otrohetsaffären som varade längst, typ två år. Hon var äldre (i 30-årsåldern) och gift. Hon var som man nu säger en sorts MILF, jag var ca 10 år yngre.

Så, nu har jag skrivit av mig min erfarenhet av otrohet. Tur detta är ett anonymt forum.

Har ibland frågat mina partners om vi kan ha öppen relation med diskreta kk vid sidan om, särskilt när tjejerna inte kunnat fokusera på sin lust stundtals. Mina partners har alltid tokvägrat att prata om den möjligheten.

Lever i en bra relation nu. Är inte otrogen och dessutom medelålders... typ gammal.

Hur är det fel? Kan du utveckla. Hur är rätt och varför du?

Vi är tydliga i alla fall. Ta hand om varandra. Förstår att det är jobbigt. Bryt ihop och bli sams eller gå vidare. Livet är tufft rätt ofta.

Har aldrig sårat någon, ingen har fått veta. Jag har inte blivt lämnad pga av otrohet heller. Tack för din omsorg och välvilja...

Gör det inte sämre själv genom att påstå att otrohet är bland det värsta och mest ovanliga man kan drabbas av. Och håll dig till någon sorts grundmoral som du kan redogöra för. Vad baserar du dina hårda domar på? Din egen ågiskt som du kallar allmänna viljan, var finns den? Märkligt och inte särskilt djup eller humanistiskt. 

Jag skulle verkligen inte kasta ut min partners alla kläder på gatan och ropa högt i fånig harm och göra mig till ett hysteriskt offer i evighet.

Jag skulle fråga vad detta berodde på och lyssna noga. Jag skulle fråga om allvaret och prata om vad vi bör och kan göra. Jag kan tänka mig helt öppet förhållande men med vissa regler för hälsa och diskretion. Jag skulle nog vara lite förvånad och ledsen/arg. Jag vårdar min sexualitet och gillar att ha ömsesidig sex länge och kärleksfullt. Jag är uppfostrad att vara seriellt monogam och är van vid det.

Så är det. Jg förstår dig. Men du väljer själv hur mycket offer och hur länge du ska vara det. Du äger din egen tolkning och kan välja identitet.

Man måste inte bete sig som dessa nymoraliste ropar. Man har eget ansvar och behöver inte vara ett stackars bedraget offer länge alls. Tråkig identitet. Forma din egen mer spännande och mer lyckosamma personlighet istället.

Ledsamt att du inte vet eller kan reflektera vaför du tycker så starka saker. Jag gissar att du utgår från Moses stentavlor med de tio budorden? Men du bryr dig inte om Jesus och äktenskapspryterskan?

Eller baserar du dina tankar på andra moralkodex, t ex Koranen eller Talmud? Eller är det en amikansk tonårsserie på Netflix som du reflekterar över? Folkhälsoinstitutet? Karl XII:s lagar om otrohet för över 300 år sedan?

Du läser inte vad jag skriver. Jag blir bekymrad, nog förvånad, vill veta mer, jag vill prata om detta och jag vill diskutera vägar framåt tillsammans eller isär, jag bli nog ledsen/arg men eftersom jag är en vuxen människa så reagerar jag inte som nån varelse styrd av instinkt och stundens känsla, oftast harm.

Har du inga aspekter i beteendet? Måste du snabbt döma dina närstående och kasta ut dem, blockera dem och identifiera dig huvusaklugen som någon som som blir sviken?

Här är råd på engelska hur man ska svara på anklagelser om otrohet på konstruktiva sätt: https://www.independent.co.uk/life-style/cheating-relationships-boyfriend-girlfriend-reveal-partner-secret-therapy-a8620536.html

Vad tillför du själv mer än rätt grund kritik? Varför är det inte intressant med nästa steg och andra vinklar?

Vad tillför du själv mer än rätt grund kritik? Varför är det inte intressant med nästa steg och andra vinklar?