Klarar inte livet - hjälp, snälla...

Har du gått i terapi? Det låter som att när du är inlagd, så tillåter du dig att gå tillbaka till spädbarnsstadiet, där du inte längre är vuxen och inte behöver ta ansvar för något i ditt liv. 
Alla svar finns i vad det är för mönster som du tagit med dig från din uppväxt, till att börja med från din mamma. På vilket sätt var det farligt för dig att separera från henne när du var 2-4 år gammal? Du uppfattar världen som en farlig plats och vill stänga in dig på psyket etc för att slippa ha kontakt med den.
På vilket sätt var världen farlig/ kall/ hemsk redan i dina första minnen? Eller hade något hänt?

Jag ser att det finns två möjligheter.
Den ena är att det du skriver faktiskt stämmer, och att det var så skönt att vara barn att du levde i symbios med dina föräldrar, mest mamma, och hade ingen bra anledning att bli vuxen. Ditt originalinlägg säger "jag vill inte bli vuxen". Då är det en fråga om din pappa- har han visat dig med sitt exempel hur det är att leva ett liv som han valt, något som han brinner för, passion för något? Eller levde han genom att spegla andra, aldrig lysa själv?
Den andra möjligheten är att ditt psyke skyddar dig från något som är väldigt obehagligt, exempelvis lögner, där du kände att det uttalade och outtalade inte stämmer. Titta på dina föräldrars föräldrar- vilka roller har det funnits i familjen, vad är den röda tråden?