• Tue 14 Jan 2020 11:16
    10598 visningar
    71 svar
    71
    10598

    Klarar inte livet - hjälp, snälla...

    Jag börjar med att be om ursäkt, för det här kommer nog att bli ett långt och spretigt inlägg... Jag hoppas ändå av hela mitt hjärta att det finns nån här inne som kan hjälpa mig.  

    Saken är den att jag klarar inte av ett normalt liv. Med "normalt liv" menar jag ett liv där man fungerar i samhället, med allt vad det innebär av rättigheter så väl som skyldigheter. I perioder går jag in i djupa depressioner, och då funkar jag inte öht, men även däremellan är jag mestadels bara rädd för livet. Jag klarar inte av allt ansvar, alla beslut som måste tas, alla saker som man förväntas klara som en självklar del av vardagen. Det är inte det att jag inte GÖR allt det där man förväntas göra; när jag inte är i en depression ser det utåt sett ut som om jag fixar allt - jobb, familj, hem, vänner... - men jag lever med en ständig, överväldigande oro, och en ständig trötthet. Jag känner mig aldrig lugn och harmonisk; bara... rädd. Rädd för vad? Jag vet inte riktigt... men för typ allt. Det suger musten ur mig, och jag tänker allt oftare (även när jag inte är i en depression) att det hade varit så skönt om jag bara kunde få somna och aldrig vakna igen. 

    Jag har gått i typ tusen olika behandlingar och provat tusen olika mediciner, men ingenting funkar. Utom en sak: att vara inlagd. De perioder jag är inlagd släpper äntligen ångesten och rädslan, och jag kan äntligen känna mig lycklig och lugn. Att inte behöva tänka, inte behöva fatta några egna beslut, att alltid ha nån som talar om för en vad man ska göra, att ha strikta regler som måste följas, att ha fasta rutiner som ser exakt likadana ut dag efter dag efter dag... och, framför allt: att inte ha något ansvar för någonting öht, utan bara behöva göra som man blir tillsagd - det verkar vara det enda som funkar för mig. Nu är ju problemet bara det att man inte kan vara inlagd resten av livet... så fort man visar tecken på att man mår bättre igen så åker man ju ut.

    Nu undrar jag om det finns nån annan här inne som känner igen sig i detta, och/eller som har några tankar om hur man kan hantera det?  

    Stort, stort tack på förhand <3

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-14 14:28
    Tilläggskommentar efter att ha läst inlägg #7:

    Om det finns någon som har idéer om alternativa levnadssätt för dem av oss som inte orkar med det ansvar och den stress som ett "vanligt" liv innebär så please: kom med allt ni har!

  • Svar på tråden Klarar inte livet - hjälp, snälla...
  • Anonym (Wow..­.)
    Tue 14 Jan 2020 14:56
    #11
    Anonym (P) skrev 2020-01-14 14:46:37 följande:

    Fängelse kanske vore nåt?


    Jag fattar ju att du inte menar allvar med detta, utan bara föreslår det för att göra dig lustig. Jag kan bara vara glad för din skull att du tycker att tanken är så befängd att du tycker att det är på sin plats att driva med den. Personligen kan jag säga att jag gärna hade suttit i fängelse resten av livet, om det inte hade varit den lilla detaljen att man måste skada nån annan för att hamna där... plus, så klart, att fängelserna i Sverige ju ofta kickar ut sina invånare så fort det går.
  • Anonym (Wow..­.)
    Tue 14 Jan 2020 14:57
    #12
    maskbo skrev 2020-01-14 14:23:02 följande:
    Oj... vi verkar ju tänka och känna exakt likadant. Och det gör absolut inget att du "kapar" min tråd - jag vill jätte-jättegärna också veta om det finns nåt som liknar att vara inlagd, men där man inte blir utslängd så fort man börjar må bättre. Jag betvivlar väl att det finns, men å andra sidan hade jag ju aldrig kommit att tänka på klosterliv om inte du hade sagt det, så vem vet, det kanske finns andra, liknande alternativ som man inte tänkt på :)
    Hjärta
  • Tue 14 Jan 2020 15:48
    #13
    Anonym (livet är en plåga) skrev 2020-01-14 14:56:37 följande:

    Känner igen mig i ditt mående. Men till skillnad från dig har jag inte kunnat ha  varken fungerande jobb eller relationer väldigt länge. Allt stressar mig som har med vardagsexistensen att göra, och jag har precis som du testat många olika terapier, behandlingar, sjukgymnaster osv utan bestående resultat. Det som funkar bäst för mig är meditation, mindfulness och fysisk närhet med någon jag har starka känslor för, och att ha en så kravlös vardag som möjligt med mycket tid för återhämtning. Jag hamnar i krampliknande tillstånd när jag umgåtts med andra människor några timmar. Får otrolig värk i alla muskler, blir helt dränerad även om jag kan känna mig positiv och glad invärtes av sällskapet.
    Har inte haft en trygg barndom som du själv, tvärtom, så inte konstigt att jag blivit så här känslig och alltid på min vakt.

    Jag har läst en hel del om nervsystemet och det verkar ju vara vissa människor som helt enkelt föds med mer hyperkänsliga nervssystem än andra, som därför utvecklar mer ångest, psykiska sjukdomar och psykosomatiska besvär. Det är betydligt vanligare hos kvinnor och förr i tiden kallades de nervsvaga. Man kan också få en rubbning i smärtsignalsystemet över tid, som kan utvecklas av t ex stress och kronisk ohälsa som gör att kroppen indikerar smärta och obehag trots att den inte är särskilt belastad. Ingen kan egentligen förklara och ingen vet säkert. Att utsätta sig kan vara bra under kontrollerade och trygga former, tyvärr har inte vården kapacitet eller ekonomi för att ge långvarig hjälp till sådana besvär. Nu mer än nånsin har de ju dragit ner på psykisk vård, terapiformer och annat.

    Det bästa man kan göra är nog att med alla medel försöka skapa sig en vardag och ett jobb med så lite krav som möjligt, där man kan ha flexibilitet och kan se utvägar, något endast människor i de högre yrkeskategorierna och tjänstemän vanligen kan unna sig. De längre ner på skalan har sällan möjlighet att påverka sina arbetsstider, vardag, scheman osv.

    Att själv försöka stärka sitt nervssystem genom att minska stresshormonerna, är det mest belönande och bevisat mest fungerande.  Även hypnos och fysisk motion har visat sig fungera, såväl massage, en bra samtalskontakt, förstående omgivning osv. Att lära sig säga nej är viktigt och sätta sig själv och sin hälsa främst, något jag dagligen försöker bli bättre på.

    Vad gör du för att minska din ångest och vad tycker du funkar bäst för dig? När du mår du bäst i vardagen t ex?


    Åh, jag lider med dig... :( Gör mig verkligen ont att läsa... Men så starkt av dig att ändå kämpa vidare <3

    Du ska ha stort tack för dina tankar och tips; du kom faktiskt med en sak som jag inte har testat, nämligen hypnos. Har du provat det? Hur kan det hjälpa? Allt övrigt du tar upp har jag provat - ofta under lång tid - utan nåt märkbart resultat. Mindfulness-övningar och meditation lindrar ibland lite för stunden, men det blir liksom aldrig nåt varaktigt. 
  • Anonym (op)
    Tue 14 Jan 2020 16:53
    #14

    Du kanske skulle bli yrkesmilitär?

    Halvt på skämt, men annars så känner jag igen mig. Jag kommer dock från en bakgrund med bara trauma och skit och har inte fått börja terapi än pga långa köer. Men hoppas på att det ska bli bättre.

    Hela mina barns uppväxt har jag mått såhär. Jag längtar nästan tills de är helt vuxna och jag bara behöver ta halvkasst ansvar för mig själv, samtidigt som det känns hemskt att jag tänker så.

  • Tue 14 Jan 2020 18:49
    #15
    Anonym (op) skrev 2020-01-14 16:53:32 följande:

    Du kanske skulle bli yrkesmilitär?

    Halvt på skämt, men annars så känner jag igen mig. Jag kommer dock från en bakgrund med bara trauma och skit och har inte fått börja terapi än pga långa köer. Men hoppas på att det ska bli bättre.

    Hela mina barns uppväxt har jag mått såhär. Jag längtar nästan tills de är helt vuxna och jag bara behöver ta halvkasst ansvar för mig själv, samtidigt som det känns hemskt att jag tänker så.


    Tycker inte alls att du är hemsk. Jag kände likadant när mina ungar var små. Men de börjar bli/är stora nu, så där är iaf lite mindre ansvar där för mig... 
  • Anonym (Ee)
    Tue 14 Jan 2020 19:17
    #16

    Tror många känner igen sig i det du skriver. I  tidig ålder fick jag väldigt mycket ångest och stress, främst över förväntningar från folk runt om mig, men inte minst från mig själv. Tror det handlar mycket om prestationsångest som drog ned mig till en början och tillslut verkade alla uppgifter oöverkomliga

    Men något som hjälpte mig var att arbeta med mig själv & mentalt och ändra mitt eget perspektiv på världen 

    Terapin användes som ett ställe att ventilera, och inte orsaks/lösnings orienterat.
    För i många fall finns det inte någon riktig orsak, och/eller lösning, men att prata kan hjälpa

    Jag är ingen religös människa, men jag håller mitt sinne öppet för möjligheterna. Dock så tror jag starkt att man mår bra av att tro på något eller åtminstone har flera teorier, En mening med livet kan man säga.

    Min nya tro är att Man går genom livet och försöker hitta människor & saker man gillar, små som stora. Det spelar ingen roll vilka val du gör, och vart du hamnar i framtiden. Allt är okej!  Det som betyder något är att man gör en resa. Att du har roligt & tråkigt och alla andra känslor däremellan.

    Mitt mål i livet är att leva det, och hitta njutning i dom små sakerna utan att känna mig skyldig för att jag kanske inte uppnår min "fulla potential"

    Hoppas du mår bättre!

  • Anonym (P)
    Tue 14 Jan 2020 21:41
    #17
    +1
    Anonym (Wow...) skrev 2020-01-14 14:56:39 följande:

    Jag fattar ju att du inte menar allvar med detta, utan bara föreslår det för att göra dig lustig. Jag kan bara vara glad för din skull att du tycker att tanken är så befängd att du tycker att det är på sin plats att driva med den. Personligen kan jag säga att jag gärna hade suttit i fängelse resten av livet, om det inte hade varit den lilla detaljen att man måste skada nån annan för att hamna där... plus, så klart, att fängelserna i Sverige ju ofta kickar ut sina invånare så fort det går.


    Det var faktiskt ett inte helt oseriöst förslag. Förlåt, det var faktiskt inte meningen att göra mig lustig över din situation- mer en påpekan att fängelset ju har allt det du söker i din ts.
  • Anonym (Samma tanke)
    Tue 14 Jan 2020 23:03
    #18
    +1
    Anonym (P) skrev 2020-01-14 21:41:29 följande:

    Det var faktiskt ett inte helt oseriöst förslag. Förlåt, det var faktiskt inte meningen att göra mig lustig över din situation- mer en påpekan att fängelset ju har allt det du söker i din ts.


    Det är lite intressant men jag har själv tänkt tanken ibland när jag har haft mycket ansvar och varit trött på att ta massa beslut...att gud vad skönt ändå de i fängelse gör bara det som de blir tillsagda, utan att behöva tänka. De har samma rutiner varje dag. De får mat serverad utan att behöva tänka på vad de ska laga. De bor gratis och behöver inte tänka på ekonomin och räkningar.

    Alltså jag inser att den tanken är helt sjuk och att jag inte är normalt funtad som i mina mörka stunder typ avundas dom som sitter i fängelse, jag vet ju egentligen att de har det för jävligt, är instängda och bara vill ut. Så det säger nog ganska mycket om hur trött jag är.
  • Anonym (AST)
    Tue 14 Jan 2020 23:42
    #19

    Kan vara att du har autism TS, högfunktionell sådan. Inget ovanligt att man får diagnosen som vuxen, eftersom man först nu börjat förstå att dom tidigare kriterierna man utgått ifrån varit alldeles för snäva och rigida, vilket lett till att massa människor med högfunktionell autism flugit under radarn - inte ovanligt att man även blivit feldiagnostiserad som borderline, bipolär - med svår ångest/depressions problematik, social fobi, ADHD/ADD. Särskilt hos autistiska kvinnor ser man denna tidiga feldiagnosering hos.

    Är ju värt att kolla upp om du identifierar dig med hur personer som har diagnosen beskriver sig själva och sina liv. Samt kolla närmre på vad modern forskning säger inom ämnet. Finns mycket att finna på både youtube och nätet. Särskilt om du är skaplig på engelska. Kan starkt rekommendera Tony Attwood som är en utav dom ledande experterna i världen.

  • Wed 15 Jan 2020 10:03
    #20
    Anonym (Ee) skrev 2020-01-14 19:17:02 följande:

    Tror många känner igen sig i det du skriver. I  tidig ålder fick jag väldigt mycket ångest och stress, främst över förväntningar från folk runt om mig, men inte minst från mig själv. Tror det handlar mycket om prestationsångest som drog ned mig till en början och tillslut verkade alla uppgifter oöverkomliga

    Men något som hjälpte mig var att arbeta med mig själv & mentalt och ändra mitt eget perspektiv på världen 

    Terapin användes som ett ställe att ventilera, och inte orsaks/lösnings orienterat.
    För i många fall finns det inte någon riktig orsak, och/eller lösning, men att prata kan hjälpa

    Jag är ingen religös människa, men jag håller mitt sinne öppet för möjligheterna. Dock så tror jag starkt att man mår bra av att tro på något eller åtminstone har flera teorier, En mening med livet kan man säga.

    Min nya tro är att Man går genom livet och försöker hitta människor & saker man gillar, små som stora. Det spelar ingen roll vilka val du gör, och vart du hamnar i framtiden. Allt är okej!  Det som betyder något är att man gör en resa. Att du har roligt & tråkigt och alla andra känslor däremellan.

    Mitt mål i livet är att leva det, och hitta njutning i dom små sakerna utan att känna mig skyldig för att jag kanske inte uppnår min "fulla potential"

    Hoppas du mår bättre!


    Så fint skrivet! Och det känns verkligen rätt. Och just det där med extrem prestationsångest och sjukt höga krav på mig själv (från ffa mig själv) är klockrent. Jag i ett nötskal. Jag önskar att jag kunde tänka så som du beskriver ? att livet är till för att levas och vara bra; inte för att hela tiden bevisa sitt värde och överträffa sig själv hela tiden. Jag förstår precis vad du menar, men jag har inte lyckats nå dit (än)... 
Svar på tråden Klarar inte livet - hjälp, snälla...