Är det fel att vara otrogen som hämnd mot den som var otrogen först?

Otroligt barnsligt om inte annat.

Då får man vara den större personen. Och dels, som någon skrev, fundera på om det kanske inte är så schysst att dra in ytterligare en person i det hela (dvs den som du väljer att ha sex med). Och sen, är det verkligen din partner du skadar mest? Är det inte dig själv?
Jag har varit precis där. Jag har levt med en person som jag trodde jag kände, som bar sig otroligt grisigt åt under en period där vi båda mådde skit.
Men det hade inte på något vis blivit bättre om jag gått ut och gjort samma sak.
Det här var över 10 år sen, vi redde ut det, och vi har inte varit i närheten av något liknande sen dess. Det var bara en riktigt riktigt dum grej som min kille gjorde.  

Jag var skitarg i början. Och bitter. Men vartefter vi (med stöd) redde ut det, jag fick ställa alla jobbiga frågor och han tvingades svara och sedan en dag så var det ur systemet. Vi tog en paus, men då var vi inte i affekt längre utan det hade lagt sig. Och sen efter en tid tog vi steget att testa igen. Aldrig ångrat <3

Du ska inte svälja något för sakens skull. Den bitterheten kommer bita dig i röven big time så småningom. Du ska kanske inte heller gå ut och göra samma sak bara för sakens skull. Om du bär huvudet högt och hanterar det här så snyggt du kan så kan det säkert ha samma effekt. Om du visar den här personen att du fått nog, du sänker dig inte till den nivån utan nu bara så.. stopp. Här går min gräns.

För oss så var det en engångsgrej, bara en riktigt jäkla dum grej. Men att vi tog tag i det snabbt, var så mogna att vi insåg att vi behövde hjälp (var också små barn inblandat) och försökte hålla en bra nivå på samtalen gjorde att min ilska och bitterhet la sig rätt snabbt. För terapeuten sa till honom vad han måste göra för att återvinna mitt förtroende och eftersom han ville det så gjorde han det. Han skulle vara ärlig, övertydlig och svara på precis allt jag frågade. För att det var en del av min bearbetning och annars skulle jag gå runt och undra och skapa hjärnspöken av varenda liten detalj. 

Sen är det svårt förlåta också, det ska jag inte sticka under stolen med. Men jag ville ge det en chans till. Ge honom en chans.
Och den skam  som min kille fick leva med och alla frågor som han fick av nära och kära vartefter detta sipprade ut - det var nog rätt tufft för honom. Det sved. Men han stod rakryggad och sa som det var. Och det gjorde nog att han vann respekt. Inte nånsin har någon ifrågasatt vår relation efter det.

Vi kanske skiljer oss i vår, vem vet. Eller så dör vi ihop på hemmet haha. Jag är väldigt pragmatiskt lagd, det blir som det blir. Ingen av oss vet hur det gått om vi separerat där och då men vi har det väldigt bra idag.

Jag förstår hur du känner, jag förstår verkligen det. Man känner sig så arg, lurad, bedragen, LEDSEN, rasande och skör.

Det som räddade oss och gjorde att jag inte gick fullständigt bärsärk var främst såklart för att kärleken fanns kvar. Vi VILLE lösa det här och fortsätta tillsammans. Och sen att vi hade ett litet barn. Jag hade inte tid att lägga fokus på min kille och vad han hade gjort, det kunde inte ta överhanden, för då hade jag inte kunnat ta hand om mitt barn. Det är något primitivt, något djuriskt, när någon eller något hotar ens barn.

Att vi hade barn ihop var också ingången till att vi snabbt bokade tid för rådgivning för vi kunde inte prata och därmed inte heller komma överens om hur vi skulle göra med barnet. Hur ofta skulle vi växla över, var skulle han huvudsakligen bo, hur gjorde vi när vi skulle jobba etc. Vi behövde HJÄLP!
Och sen vartefter jag fick veta mer vad som hade hänt så insåg jag att det här var inget som han planerat eller tänkt upprätthålla utan det var en panikgrej pga han mådde dåligt. Jag var otroligt ledsen över att han valde att vända sig till någon annan i det läget, istället för att ta upp det med mig men ja.. det var hans val.

Personen han hade varit med var heller inte någon gemensam bekant, någon på hans jobb eller någon som vi riskerade att stöta på i vardagen vilket gjorde det lättare.

Sen såklart hade jag perioder då jag kunde bli arg igen. Men eftersom han fortsatte gå med på par-samtalen, fortsatte bekräfta mig och "göra som terapeuten sa" så växte min tillit igen. 

Jag gjorde ett val att förlåta. Jag sätter mig inte på några höga hästar för det, men som jag skrev förut så är jag väldigt pragmatiskt lagd. Det här löser vi. Det här är vad som hänt, jag vet inget om morgondagen. Vi försöker lappa ihop det här, kanske går det, kanske inte. Vi kanske överlever ett år innan bitterheten kommer...eller så gör den inte det.

Bra sammanfattning!

Jag skulle aldrig jämföra kärleken och relation till min man (ja vi är gifta numera) och den till mina barn. 
Det är helt olika saker, ref till raderna om att man kan älska flera.

Jag är också starkt av den åsikten att man inte ligger runt eller ens funderar i såna banor. Börjar man känna dragning till någon annan. Om ens så lite att det kanske inte ens blir nåt, men bara ATT man börjat göra det - så går man Clean med det. Det har hänt mig EN gång men det var tidigt och vi var inte ens 20. Jag gjorde slut, behövde tid att fundera på vad det här andra var för något. Kom fram till att det inte var mer än en utseendemässig attraktion och vi (alltså jag och han som numera är min man) blev ihop igen. Så tycker jag man gör. 

Han valde en annan väg. Han mådde skit, han låg med någon. Det betydde inget, det var inte så att de planerade en framtid ihop utan det var bara en jävla dum grej. Det var totalt respektlöst mot mig och det vi byggt upp. Vi har alltid tänkt lika om relationer och detta var ett slag under bältet.

Men även där kommer min pragmatiska sida in. Tillit och respekt är som "konton" hos mig. Jag behövde hitta ett sätt att samtidigt som jag bearbetade det som hänt så måste jag frikoppla dem från mina känslor på något sätt så att jag kunde fylla på dem samtidigt. De var nära noll. Nu är de hundra igen. Jag har aldrig haft skäl eller anledning att misstro honom. Han har förtjänat tillbaka den. Och jag ville att han skulle få en andra chans.

Och det kan jag säga att det är SJUKT lätt att sitta och säga på förhand vad man skulle göra om man själv hamnade i en otrohetssituation. Jag tror inte att någon som känner mig skulle tro att jag kunde förlåta en sån sak. Men det var allt som lett upp till detta (som ju bara vi känner till), allt praktiskt runtomkring, vad som hände, var det hände, vårat mindset just då, vad som sas när det hände, ärligheten och sen som jag skrev innan att vi faktiskt ville vara tillsammans. Vi älskar ju varann. Detta var en "bump in the road".

Och du är inte sjuk i huvudet TS, detta är fortfarande färskt hos dig. Om ni frågat mig tre dagar efter att jag fick kännedom om vad som hänt hade jag nog också varit i ett helt annat sinnestillstånd....

Har inte koll på dessa trådar men för mig låter det bara totalt omoget. Man vågar inte ta steget att lämna samtidigt som man är kvar med en person som man inte är attraherad av/inte älskar whatever. Det är elakt. 

Repeterar, du är inte sjuk. 
Och våra situationer är väldigt olika ändå, för i ditt fall har det varit mer utstuderat och pågått under längre tid. Hade jag kommit på en sån sak är det nog inte något jag kunnat förhålla mig till på ett vettigt sätt. Det kräver mer tanke och planering och VILJA av ens partner att lyckas hålla ihop en sån grej. Tid och engagemang som han ju tagit från ER relation. Det är grymhet på en helt annan nivå så jag förstår att du är otroligt arg och ledsen.
I vårt fall var det en engångsgrej. Så väldigt olika. 
Jag hoppas innerligt att du ändå kan hitta ett sätt att hantera det. 
Jag tycker att ni ska vara ifrån varandra ett tag.
Just nu kanske du vill ta honom tillbaka vissa stunder men om det hinner gå en vecka - en månad- tre månader så kanske du inte alls är sugen på det....