...om det bara är för att den andra ska få veta hur det känns? Jag tror det ibland kan bita mer än att inte säga ett ord, bara ta sina saker och lugnt gå därifrån. Eller om man väljer att stanna, gråta och skrika men likväl stanna kvar...
Då kommer dom undan liiite för lätt enligt mitt tycke...
Vad tycker ni? Är det lika illa att bedra som hämnd som att göra det först?
Om jag skulle ta honom tillbaka...shit, det skulle nog inte bli så bra...
Då vill jag fråga en till sak: tror ni att en person som har varit med en annan, haft förhållande med en annan, samtidigt kan mena det den säger när den säger att den älskar dig? Kan man knulla järnet utanför förhållandet, ljuga om det om och om igen fast att man älskar den man har hemma? Och sist: tror ni att en sån person nånsin kan vara trogen till 100%?
Och jag undrar, hur kan han vara så förstörd över att det är slut? Det kan ju inte NI svara på jag vet det.
Men vad tror ni? Hur kan man först skita i ett förhållande så mycket och sen bryta ihop när det är över?
Åter, tack för era svar!
Jag skulle aldrig jämföra kärleken och relation till min man (ja vi är gifta numera) och den till mina barn.
Det är helt olika saker, ref till raderna om att man kan älska flera.
Jag är också starkt av den åsikten att man inte ligger runt eller ens funderar i såna banor. Börjar man känna dragning till någon annan. Om ens så lite att det kanske inte ens blir nåt, men bara ATT man börjat göra det - så går man Clean med det. Det har hänt mig EN gång men det var tidigt och vi var inte ens 20. Jag gjorde slut, behövde tid att fundera på vad det här andra var för något. Kom fram till att det inte var mer än en utseendemässig attraktion och vi (alltså jag och han som numera är min man) blev ihop igen. Så tycker jag man gör.
Han valde en annan väg. Han mådde skit, han låg med någon. Det betydde inget, det var inte så att de planerade en framtid ihop utan det var bara en jävla dum grej. Det var totalt respektlöst mot mig och det vi byggt upp. Vi har alltid tänkt lika om relationer och detta var ett slag under bältet.
Men även där kommer min pragmatiska sida in. Tillit och respekt är som "konton" hos mig. Jag behövde hitta ett sätt att samtidigt som jag bearbetade det som hänt så måste jag frikoppla dem från mina känslor på något sätt så att jag kunde fylla på dem samtidigt. De var nära noll. Nu är de hundra igen. Jag har aldrig haft skäl eller anledning att misstro honom. Han har förtjänat tillbaka den. Och jag ville att han skulle få en andra chans.
Och det kan jag säga att det är SJUKT lätt att sitta och säga på förhand vad man skulle göra om man själv hamnade i en otrohetssituation. Jag tror inte att någon som känner mig skulle tro att jag kunde förlåta en sån sak. Men det var allt som lett upp till detta (som ju bara vi känner till), allt praktiskt runtomkring, vad som hände, var det hände, vårat mindset just då, vad som sas när det hände, ärligheten och sen som jag skrev innan att vi faktiskt ville vara tillsammans. Vi älskar ju varann. Detta var en "bump in the road".
Och du är inte sjuk i huvudet TS, detta är fortfarande färskt hos dig. Om ni frågat mig tre dagar efter att jag fick kännedom om vad som hänt hade jag nog också varit i ett helt annat sinnestillstånd....
Jag skulle aldrig jämföra kärleken och relation till min man (ja vi är gifta numera) och den till mina barn.
Det är helt olika saker, ref till raderna om att man kan älska flera.
Jag är också starkt av den åsikten att man inte ligger runt eller ens funderar i såna banor. Börjar man känna dragning till någon annan. Om ens så lite att det kanske inte ens blir nåt, men bara ATT man börjat göra det - så går man Clean med det. Det har hänt mig EN gång men det var tidigt och vi var inte ens 20. Jag gjorde slut, behövde tid att fundera på vad det här andra var för något. Kom fram till att det inte var mer än en utseendemässig attraktion och vi (alltså jag och han som numera är min man) blev ihop igen. Så tycker jag man gör.
Han valde en annan väg. Han mådde skit, han låg med någon. Det betydde inget, det var inte så att de planerade en framtid ihop utan det var bara en jävla dum grej. Det var totalt respektlöst mot mig och det vi byggt upp. Vi har alltid tänkt lika om relationer och detta var ett slag under bältet.
Men även där kommer min pragmatiska sida in. Tillit och respekt är som "konton" hos mig. Jag behövde hitta ett sätt att samtidigt som jag bearbetade det som hänt så måste jag frikoppla dem från mina känslor på något sätt så att jag kunde fylla på dem samtidigt. De var nära noll. Nu är de hundra igen. Jag har aldrig haft skäl eller anledning att misstro honom. Han har förtjänat tillbaka den. Och jag ville att han skulle få en andra chans.
Och det kan jag säga att det är SJUKT lätt att sitta och säga på förhand vad man skulle göra om man själv hamnade i en otrohetssituation. Jag tror inte att någon som känner mig skulle tro att jag kunde förlåta en sån sak. Men det var allt som lett upp till detta (som ju bara vi känner till), allt praktiskt runtomkring, vad som hände, var det hände, vårat mindset just då, vad som sas när det hände, ärligheten och sen som jag skrev innan att vi faktiskt ville vara tillsammans. Vi älskar ju varann. Detta var en "bump in the road".
Och du är inte sjuk i huvudet TS, detta är fortfarande färskt hos dig. Om ni frågat mig tre dagar efter att jag fick kännedom om vad som hänt hade jag nog också varit i ett helt annat sinnestillstånd....
Jag skulle aldrig jämföra kärleken och relation till min man (ja vi är gifta numera) och den till mina barn.
Det är helt olika saker, ref till raderna om att man kan älska flera.
Go morron! Har suttit uppe och tänkt hela natten hit och dit. Stängde av mobilen så att inte han kunde höra av sig och försökte tänka lugnt och skyffla känslorna åt sidan. Det är inte lätt och då klart så gick det inte helt, men jag läste vad ni slrivit om och om igen, bara för att försöka "bryta tankarna".
Och jag tänker lägga ner att ha det s.k. "hämndsexet", även fast att jag jag nästan blir arg bara av att skriva det! Det är ju inte sexet i sig det handlade om (även fast många kanske tror det) utan det handlar ju om att få göra nåt hemskt tillbaka, och det bästa tänkte jag då är att han får "smaka på sin egen medicin"! Men nu har jag ju bestämt mig för att inte göra det så...
Men jag har vissa funderingar om hur man reagerar på otrohet...ni skriver ju att jag inte är sjuk i huvet men tänker att så arg och bitter som jag är nu borde man inte bli...men det var också annorlunda med honom så sveket tog mycket mer denna gång. Sen också att det handlade om ett regelrätt förhållande och inte engångsknull på fyllan gjorde väl saken värre.
Vi var tillsammans I nästan 6 år, och två av dom åren var han ytterst utstuderat otrogen kom det fram.
När vi gjorde olika saker tillsammans t.ex åkte på kryssning eller hyrde fjällstuga, saker där själva syftet var att vi skulle göra det för oss, bara han och jag, hade han smsat henne, skrivit om hur han tänkte på henne och hur sexig hon var. Fattar ni!! Fy fan vad blåst man är!
Jag tycker det är starkt att jobba med sig själv + förhållandet efter ett svek som Elin79, det krävs en vilja att kunna lyssna, försöka förstå ur hans perspektiv och till slut förlåta. Det är en styrka jag inte besitter.
Men det vore otroligt skönt att partnern, som din man, också insåg vad han gjort, att han tog dina känslor på allvar och genuint ångrade sig och ville/försökte reparera det. Och idag oroar du dig aldrig, du litar på honom. Otroligt bra gjort!
Men vet ni vad det mest sjuka i allt det här är?
Jag kan mitt upp i alltihop överväga att ta honom tillbaka ibland! Men då tänker jag på vad han gjort och då går det över ganska fort. Men inte sticka under stolen med att jag saknar honom, väldigt mycket. Det förbannade jävla skitaset!
Jag använder det här forumet som nån slags dagbok märker jag...jag läser och tänker på allt ni skriver men vill bara poängtera att ni inte ska känna er tvungen att svara på mina långa inlägg "bara för att"(tack för att ni svarade på frågorna förresten!) . Ingen är min pykolog, så klart men ändå... bara att veta att någon kanske läser lite av det jag häver ur mig och att sen t.o.m få råd och "tips" betyder mycket. Tack för det!
"Fattar ni!! Fy fan vad blåst man är!" Om du menar blåst som dum i huvudet så är det inte du som är det.... Annars är det ju han som blivit blåst...på dej... Mitt råd, låt det gå en tid och gå vidare, mister du en så står dej 1000 åter.
Go morron! Har suttit uppe och tänkt hela natten hit och dit. Stängde av mobilen så att inte han kunde höra av sig och försökte tänka lugnt och skyffla känslorna åt sidan. Det är inte lätt och då klart så gick det inte helt, men jag läste vad ni slrivit om och om igen, bara för att försöka "bryta tankarna".
Och jag tänker lägga ner att ha det s.k. "hämndsexet", även fast att jag jag nästan blir arg bara av att skriva det! Det är ju inte sexet i sig det handlade om (även fast många kanske tror det) utan det handlar ju om att få göra nåt hemskt tillbaka, och det bästa tänkte jag då är att han får "smaka på sin egen medicin"! Men nu har jag ju bestämt mig för att inte göra det så...
Men jag har vissa funderingar om hur man reagerar på otrohet...ni skriver ju att jag inte är sjuk i huvet men tänker att så arg och bitter som jag är nu borde man inte bli...men det var också annorlunda med honom så sveket tog mycket mer denna gång. Sen också att det handlade om ett regelrätt förhållande och inte engångsknull på fyllan gjorde väl saken värre.
Vi var tillsammans I nästan 6 år, och två av dom åren var han ytterst utstuderat otrogen kom det fram.
När vi gjorde olika saker tillsammans t.ex åkte på kryssning eller hyrde fjällstuga, saker där själva syftet var att vi skulle göra det för oss, bara han och jag, hade han smsat henne, skrivit om hur han tänkte på henne och hur sexig hon var. Fattar ni!! Fy fan vad blåst man är!
Jag tycker det är starkt att jobba med sig själv + förhållandet efter ett svek som Elin79, det krävs en vilja att kunna lyssna, försöka förstå ur hans perspektiv och till slut förlåta. Det är en styrka jag inte besitter.
Men det vore otroligt skönt att partnern, som din man, också insåg vad han gjort, att han tog dina känslor på allvar och genuint ångrade sig och ville/försökte reparera det. Och idag oroar du dig aldrig, du litar på honom. Otroligt bra gjort!
Men vet ni vad det mest sjuka i allt det här är?
Jag kan mitt upp i alltihop överväga att ta honom tillbaka ibland! Men då tänker jag på vad han gjort och då går det över ganska fort. Men inte sticka under stolen med att jag saknar honom, väldigt mycket. Det förbannade jävla skitaset!
Jag använder det här forumet som nån slags dagbok märker jag...jag läser och tänker på allt ni skriver men vill bara poängtera att ni inte ska känna er tvungen att svara på mina långa inlägg "bara för att"(tack för att ni svarade på frågorna förresten!) . Ingen är min pykolog, så klart men ändå... bara att veta att någon kanske läser lite av det jag häver ur mig och att sen t.o.m få råd och "tips" betyder mycket. Tack för det!