Min syster aktiverar inte sina barn

Jag är +45 och springer ifrån och orkar mer än 90% av de barn och ungdomar som jag är tränare för.
Fast det är kanske bara inbillning alternativt att de låter mig springa om dem för att vara snälla mot en sådan gammal tant som inget orkar

Förstår inte varför man ska fara och flänga med barnen hit och dit och tvinga dem till att bli stressade redan innan de börjat skolan...
Är nog mer osäkra föräldrar som hela tiden måste ha aktiviteter till sina barn.

Självklart är det inbillning.

Håller med om att det nog väldigt mycket osäkerhet som ligger bakom.

Sedan kan föräldern själv gilla det , men om man gör det för att man tror att det är något barnet behöver så är det nog osäkerhet

Men verkar dina systerbarn må bra? Och din syster och hennes man med? Hänger barnen hyfsat med sina jämnåriga i språkutveckling och mognad? I så fall är det absolut inget att oroa sig för.

Visar däremot din syster och din man tecken på att vara överbelastade och inte trivas i situationen eller om dina systerbarn visar tecken på att inte vara tillräckligt stimulerade så kanske du kan erbjuda dig att ta ut barnen någon gång veckan till parken eller något museum. En moster kan göra mycket för en familj - kanske allt som krävs för att få livet i balans igen.

Det låter ungefär som de flesta barn som föddes innan åttiotalet. Barnen får följa med i vardagsaktiviteter, bra så.  Är det inte värre än du beskriver ser jag inga större problem.

Jag tycker förstås man kan kosta på sig att ta en promenad och gå till lekplatsen eller parken - absolut tillräckligt för barn i den åldern -  men när jag växte var det vanliga på gården att barnen gick ner och lekte med andra barn.

Ränna runt på aktiviteter är mer en statussymbol för föräldrar än givande för barnen, trots att vi som föräldrar vill tro något annat. Det enda som brådskar att börja med om man ska behärska det är perfekt gehör, om man nu tycker det är viktigt. Musikundervisning i stort är bra att börja med åtminstone i lågstadieålder, annars kan man gott vänta.

Så länge barnen inte sätts framför en datorskärm och de får gå ut och röra sig tycker jag det mesta funkar.

Barn på 2-3 år behöver inte "stimuleras". Djurpark? Lekland? Det är inte värt ansträngningen i den åldern. Vad är det egentliga problemet? Vad hade du för relation till din syster innan hon fick barn?

Jag har också svårt att se att barn under 3 "behöver" gå på lekland, babysim, djurpark etc. Här hemma är badkaret ett hav, lekland kan vara att släpa med sig leksakerna in i uterummet och fåglar och ekorrar är djupark precis utanför dörren. Ärligt talat så är barnen nästan aldrig med i affären heller, varken de eller vi ser poängen med det, handla är skittrist. Vi leker, pratar, läser, bakar och bygger kojor alldeles utmärkt på hemmaplan. Men så är jag ju också skitgammal ;)

Har vänner vars barn tillbringar halva sina liv i bilen till och från saker. Mina har nog inte åkt bil än i år, sist var nog annandagen. Men vi har matat ankor åtminstone. Stackars mina barn.

Varken lekland eller simskola passar för så små barn. Vi var i djurpark med våra barn när yngsta var tre. Fullkomligt meningslöst för hans del (förutom sandlådan som hade kul stenar i sig). Om barnen leker ÄR de aktiva - de behöver inte aktiveras.

Små barn mår bra tillsammans med sina föräldrar. Att få hänga med föräldrarna i tvättstugan eller på Coop är ofta något de gillar.

Som du beskriver det verkar de vara en cool familj som inte gått på de galna aktivitetsidealen som råder i en del kretsar.

I den åldern tog jag min son på fotbollsträning en gång i veckan (för att han skulle kunna springa omkring i en stor gymnastiksal när det var dåligt väder), vi gick till lekland omkring 2 ggr per år, och till ett lokalt museum med speciella barngrejor som han verkligen uppskattade, typ 2 ggr i månaden ibland, annars typ en gång i kvartalet. Vi gick aldrig på Zoo eller på badhus. Vi gick också på vilda äventyr i storskogen (=irrade omkring i någon liten skogsdunge, fanns inga skogar i närheten) och gick på spännande utflykter till matvaruaffären, tandläkaren, doktorn och IKEA. Spänningsgraden berodde på hur jag presenterade utflykten och min attityd. Han tyckte alla s.k. utflykter var toppen! Vi gjorde också spännande tävlingar (vem kan para ihop flest nytvättade strumpor?) och dansade mycket (lämplig musik, och så sprang vi runt i vardagsrummet). Ibland bakade vi, sopade golvet, klädde ut oss eller vattnade blommor - allt detta var jättekul! Håller med diverse andra, i den åldern kan man skapa spännande aktiviteter var som helst. Min son jublade när vi skulle åka och handla mat, för vi gjorde det på ett roligt sätt.

Vad i hela fridens dar har åldern med saken att göra? Tror man att 42-åringar och 45-åringar är för gamla för att orka gå till simhallen så har man ganska begränsad erfarenhet av livet och medmänniskor tänker jag. 

Barn behöver stimulans och aktivitet, men för småbarn räcker det med att åka med till affären, sätta ord på vad man ser, titta på en roligt formad gurka, ha ögonkontakt med föräldern, göra roliga miner, prata i bilen, hjälpa till att bära mjölken etc.

Lekland med en tvååring och en treåring. Låter helt galet .

Mina var på lekland i 7-årsåldern ungefär, men ingen av dem älskade det.

Så små barn mår bra av vardagen.