Vill inte föda vaginalt eller amma

Jag kände mer eller mindre som dig. Har inte upplevt något sexuellt trauma, utan mina problem bottnar i något annat.

Men vaginalt var otänkbart, och blotta tanken på amning kändes också väldigt obehaglig och fel. Jag fick ett planerat kejsarsnitt som gick super; en livslång ångest inför förlossningen förvandlades till en enbart positiv upplevelse. Och när jag sa att jag inte ville amma så visade barnmorskorna hur jag gjorde med ersättningen. Tack vare det fick vi ett nästan provocerande lugnt barn som alltid var mätt och belåtet, och sov hela nätterna.

Så min erfarenhet är: kejsarsnitt och ersättning så blir det bättre än vad du någonsin kunde drömma om ;)

Jag tyckte det var helt åt helvete för svårt att driva igenom det. Om vården verkligen ska insistera på att försöka omvandla alla som är rädda så måste de insatserna starta på en gång. (Och i mitt fall vore det nog omöjligt eftersom jag ser mig själv som icke-binär och aldrig kommer vara bekväm med de delarna av att ha en kvinnligt kodad kropp. För mig känns även en exemplarisk vaginal förlossning som ett sorts övergrepp, även om det naturligtvis inte kan jämföras med ett faktiskt övergrepp) Men istället händer ingenting i 35 veckor, och sen tror de att de ska lyckas lösa problemen under några få samtal. Det enda som händer då är att man tvingas genomgå nästan hela graviditeten med stark ångest och oro.

Att få det beviljat i förtid som förstföderska tror jag dessvärre är nästintill omöjligt ja. Men jag bor i en av de svåraste städerna att få det beviljat sägs det, och jag lyckades. Nu när man sitter här med världens bästa unge är det såklart värt det, men vägen hit är helt åt helvete för snårig.

Mina råd är 1) stå på dig. Känns det inte rätt så ge inte efter en tum 2) byt bm om du inte känner att du får stöd, min första viftade bort min oro med ?men har du inte släppt det än?? 3) skriv ner dina rädslor.

Nej men precis. Så kände jag inför snittkontraktet också. Kommer ni verkligen att helt plötsligt lyssna på vad jag vill och hur jag känner, när ni just har spenderat 8 månader med att avfärda det?

Och på tal om resurser så tror jag att alla dessa försök att omvandla rädslan tillslut kostar mer än skillnaden mellan ett planerat snitt och en förlossning (eftersom allt förmodligen kokar ner till pengar i slutändan). Och att ens försöka sig på ett vaginal förlossning med någon som är paniskt rädd redan innan det börjat är såklart vansinnigt.

Jag hoppas att du vågar, och jag hoppas än mer att din önskan går igenom. Det gör ju verkligen all skillnad i världen. Jag kunde inte ha en bättre erfarenhet av vare sig graviditeten (som jag eller omgivningen knappt märkte av, vilket var perfekt för mig. Många andra *vill* ju känna sig superkvinnliga, men det hade varit en mardröm för mig), snittet eller ersättningen (det enda var väl att jag inte kunde återgå till min hobby direkt, som jag hade velat. Fick vänta sex veckor eller så tror jag, och det var lite för tidigt)