Lyckligare att flytta utomlands?

Oj vad spännande! Man tror ju verkligen att det är lättare att lyckas i Amerika. Känner du att det är lättare att lyckas i Sverige? Och är man gladare utifrån din erfarenhet? Åkte du hit för att "fly" USA eller var det bara av vanliga orsaker som jobb/nyfikenheten eller liknande du flyttade?

Det går inte att fly från sig själv och vardagen kommer att uppstå alldeles oavsett hur långt du försöker fly. Jag vet att filmer och annan media kan framställa denna bild av att man kan flytta och starta ett helt nytt liv med ett nytt jag men så funkar det inte. Vardagstristess finns överallt. Flyttar du förlorar du även en hel del grejer. Du vet inte hur saker funkar, kanske inte kan kommunicera ordentligt, har svårare att komma in på arbetsmarknaden om du inte kan språket eller kulturen, du känner inte till lagarna, du saknar stödet av familj och vänner och kommer börja helt ensam. En stor trygghet försvinner. Är man inte duktig på att ta för sig och söka kontakter kan man lätt isolera sig om man börjar på nytt i ett främmande land där man inte känner någon, speciellt om man inte har ett jobb. 

Jag säger inte att du inte bör flytta eller att det är en dålig upplevelse att flytta. Men om du gör det i förhoppningen att det ska "fixa" dig och ditt liv gör du det av fel anledningar och det kommer inte funka. 

Med hjälp vilken resa! Tack för att du dela med dig! Då förstår jag verkligen din känsla kring trygghet och även varför du även trivs bättre. Tycker du dock att länderna liknar varandra på något sätt att bo i? Utifrån din berättelse förstår jag att förhållanden och även bakgrunden även gjorde ditt väl relativt enkelt. Men då du ändå bott här en längre tid som jag förstår så vet du säkert vad som liknar och skiljer sig till livsstilen.

Bästa jag nog läst! Bra att du förstår min problematik, det ger mig mycket stöd i mina funderingar. Jag har inte haft det lätt i Sverige och aldrig känt mig levande och glad, precis som du säger så är det väl en förväntning att det ska bli skönare någon annanstans. Jag har en del människor och släkt där nere men min familj och vänner bor ju i Sverige. Vet inte om saknaden kommer att bli stor? Helt ensam är jag inte, men jag tänker att det kanske ändå blir tufft då jag ändå har byggt upp en del av mitt liv i Sverige. Jag är vilsen just nu i vad jag vill och det känns som att jag vill bara komma ifrån mina upplevda misslyckanden och hinder för att ta mig vidare i livet.

Jag har ju känt att allt jag gör i Sverige är en tid som varit förgäves, därav går mina tankar till att flytta. Samtidigt så vill jag att livet ska bli enklare och smidigare, att hinder inte alltid ska komma mot mig.

Jag har varit på besök i Tyskland en del när jag känt mig låg i Sverige och det var skönt. Men då var jag på semester. Kanske inte lika skönt med tiden om man flyttar?

Jadu, var ju knappast bara ett telefonsamtal heller, utan även ett par samtal på plats med regionala barn- och ungdomsförvaltningen, som till sist beslutade att s.a.s. sträcka ut sin hand.

För att besvara din fråga: då jag alltid behövt uträtta vardagsbyråkrati här men aldrig i Sverige är jämförelsen kanske inte helt enkel. Atmosfären är dock snarlik; danskar är snäppet mer sociala och öppenhjärtiga av sig, men i övrigt i praktiken ett broderfolk i alla avseenden.

Nödvändig sjukvård är som sagt gratis (noll patientavgift m.a.o.), vilket är en lättnad fastän jag sällan blir sjuk eller skadar mig.

Uppskattar även, i ett mindre perspektiv, att mobbare i skolan (åtminstone min) faktiskt ställs till svars, i motsats till offret då det försvarar sig. Knappast fallet i Sverige.

Kollektivtrafiken är annorlunda jämfört med SL, då den är zonuppdelad och periodbiljetter kostar olika. Fick dock gratis skolkort de första två åren (giltig mellan stan och där jag bor) och får nu ett subventionerat ungdomskort för motsv. 540 svenska kronor per månad (giltigt i hela länet).

Tror som sagt inte mycket skiljer sig nämnvärt från Sverige rent konkret, i vart fall inte jämfört med utanför Norden.

Hej, jag bor i Tyskland (Frankfurt) sen många år. Tycker det är ganska ok här. Kände precis som du att jag inte kom någonstans i Sverige, inte karriärmässigt och då jag bla är under medellängd har jag heller aldrig haft någon svensk flickvän. Flyttade till Tyskland pga jobb så hade det fixat innan. Ok det är väl lite byråkratiskt men tror inte det är värre än något annat EU land och man lär sig rätt fort. Det viktigaste är att man registrerar sig hos myndigheten på sin adress. Har tysk fru numera och det underlättar det praktiska. Skulle säga generellt att är du högutbildad lever du bättre här än i Sverige men utan utbildning är det nog bättre att stanna i Sverige. Jag har väl inte gjort någon vidare karriär här heller men det beror väl snarare på min personlighet än något annat. Tjänar bra (mer än dubblade min nettolön jmf med Sverige) så klagar inte och jag har istället kunnat vara föräldraledig, vabba etc med min barn. I Tyskland har man inte heller några karensdagar vid sjukdom. Och överhuvudtaget är det lätt att få sjukvård - jag har dock privat sjukförsäkring.

Tyskarna är rätt hjälpsamma och trevliga. Det är mycket gatufester etc och inte dyrt att äta och dricka ute. Tycker även de uppför sig relativ bra. Har inte sett mycket fylla etc. Har aldrig känt mig rädd här om jag varit ute på kvällen. Polisen är mer närvarande och känns tuffare än i Sverige. Det är viktigt att kunna tyska då de inte är så bra på engelska. Som svensk är man älskad då tyskarna har stor kärlek till Sverige - det har underlättat många ggr. Min fru har flera högutbildade integrerade turkar som kollegor och jag upplever att de nog accepterar utländskt utseende mer än i Sverige. Med det sagt vet jag inte hur lätt det är att komma hit och söka jobb utan att kunna tyska och inte ha så mycket arbetslivserfarenhet. Men om du är arbetslös i Sverige har du väl inte så mycket att förlora kanske. Det är ljusare här under vintern och redan i mars kommer solen med plus 20 grader, även september/ oktober är varma. Sommaren spenderar jag hellre i Sverige då det ofta blir över 30 grader här vilket är mindre kul när man bor i en stad.

Gräset är inte nödvändigtvis grönare på andra sidan. Förstår att du känner att du svikit dig själv, men vet du, du kan inte göra det ogjort utan bara ta tag i dig själv och uträtta det du känner att du måste. Det förutsätter knappast att du flyttar bara för den skull att "lämna allt bakom dig", även ifall det psykologiskt kan kännas så.

Att inte leva upp till sina förväntningar under vissa faser förekommer, och är inget du ska vara för hård mot dig själv över, utan som sagt, dra dig ur den onda spiralen genom att göra det du känner att du borde gjort innan.

Jag tycker det är svårare i Tyskland när det gäller karriär. Det är mer noga där med att man måste ha rätt utbildning. Och du kommer säkert inte långt om du inte kan tyska flytande. Det finns mer hierarki där. Dvs. chefen bestämmer. Och det är svårare att vara hemma med sjuka barn. 

Vad menar du med att det är bra samhällsmässigt? Det finns ju så många delar där. Samhället fungerar bra i Tyskland också. Jag tror det är t.o.m. bättre på det planet att saker och ting blir lösta och inte lika ofta bara hamnar på någon annans bord. Det är svårare för kvinnor med barn att jobba i Tyskland, då det inte är lika självklart att förskolorna har öppet från tidig morgon till sen eftermiddag. Och det är dyrare också. Så många mammor jobbar inte (heltid). 

Nej det är inte lättare att lyckas i USA, tvärt om känner jag. Det kanske var så en gång i tiden men inte nu. USA är mycket mer stagnerat och segrigerat än Sverige. Föds du i en fattig familj så kommer du med största sannolikhet dö fattig. Klassresor är inte lika vanliga känns det som. I Sverige är folk inte livrädda för att bli sjuka eller skadade eller bli av med jobbet som de är i USA för i Sverige faller du inte lika djupt ekonomiskt. Det finns en grundtrygghet i Sverige som inte finns i USA.

Jag flyttade till Sverige för att min fru kommer härifrån och jag har rötter här och hon saknade livet och livsstilen. Själva beslutet kom när vi bestämde oss för att få barn och började titta på saker som föräldraledighet och kostnader. Vi kom fram till att om vi skulle ha barn och kunna leva som vi ville så hade vi inte så mycket val. Hon blev vansinnig när hon insåg att föräldraledighet knappt existerar i staten vi bodde och att nästan alla babies är på nursery till priset av en månadslön.