Är jag jobbig?

Det kan vi ju inte svara på...

Om dina föräldrar satt vid tv kanske de ville titta istället för att prata?

Nej det var väldigt dåligt formulerat. Poängen är att dom började prata, det har hänt så många gånger innan när jag varit tyst och kollat på tv också.

Jag är en lagom pratglad, normal person som till skillnad från min familj är lite mer positiv.

De alla kan säga vad som helst till mig. Vad jag än säger så tycker dom att jag är jobbig och intensiv. Och det kan vara när jag bara pratar normalt. Ingen annan vad jag vet uppfattar mig som min familj gör och det förvirrar mig.

Men umgås mer med dina vänner och mindre med familjen! Och nu ska du flytta utomlands så ni kommer ifrån varann ett tag, det kan vara nyttigt för er bägge. Det är ingen självklarhet att personkemin stämmer bara för att man är en familj.

Men usch vad hemskt!!! Att bli avisad av sin familj på detta viset. Hur länge har det varit såhär? Säger de att du bara är jobbig eller har de försökt hjälpa dig så du blir mindre jobbig, liksom att de stöttar dig över hur det fungerar i världen, livet och det sociala rent allmänt.

Jag tycker inte man bara kan säga att någons barn är jobbig. Spelar ingen roll vilken ålder man befinner sig i. Man kan väl alltid vara en pedagog och schysst förälder. Att de suckar o.s.v, fy fan vad hemskt!!

Du säger att du inte har någon att umgås med. Har du haft vänner? När du har studerat på gymnasiet/Universitet, hur var det då? Hur är det på jobbet och med dina kollegor?

Kan du höra av dig med någon bekant om någon vill umgås? Någon av bekantskapen kanske egentligen väntar på att du skall höra av dig. Ibland kan man råka utstrålaa tt man är upptagen och därför hör folk inte av sig till en. Så du kanske kan visa upp med att du är villig att umgås genom att ringa och prata?

Jag vart berörd av ditt inlägg..

Har du inga vänner att umgås med? Hur gammal är du? Kan det vara så att du bott hemma lite för länge och dina föräldrar vill ha lite space för sig själva?

Ledsen för sin skull, att din familj är så frånvarande. Lägg det inte på dig själv, det är dem det är fel på. Jag tycker det känns som psykisk misshandel, om än omedveten sådan.

Dina föräldrar har kanske sjävla växt upp i hem där man inte ser sina barn? Jag könner igen detta, mina föräldrar var aldrig intresserade av att lyssna på mig. Det ledde till att jag minimerade kontakten med dem.

Skaffa dig ett rikt socialt liv nu när du flyttar hemifrån. Dina föräldrar är förlorarna i detta fall. De har antagligen inte förmågan att se längre än näsan räcker.

Lycka till!