Jag var den där tysta eleven i klassen som aldrig sa något - fråga mig vad ni vill!

Jag var också den tysta hela skolgången, ingen social fobi vad jag vet men ganska introvert. Fick höra varenda utvecklingssamtal att jag måste anstränga mig mer och delta i undervisningen. Gick ut både grundskola och gymnasie med toppbetyg ändå, genomförde en mkt eftertraktad universitetsutbildning och är idag mellanchef i min bransch - så jag tycker nog att jag har lyckats ganska bra ändå. Men jag kan fortfarande på möten och konferenser bli "pushad" av välmenande kollegor att "ta för mig mer". Varje gång får jag ett otroligt stresspåslag och alla års tjat och press om att "ta för dig/höras lite mer/säg din åsikt" osv kommer tillbaka. Jag är så innerligt trött på att man inte duger som introvert, att normen är att vara den som hörs och syns mest, annars är det ngt fel på en. Jag är trygg i mig själv och min yrkesroll, jag trivs med att lyssna på alla andra extroverta människors prat och åsikter, jag plockar till mig det som är intressant och jag kan absolut bidra med ngt om jag har ngt annat att säga. Men jag har inget behov av att höras/synas i stora grupper i övrigt. Låt för sjutton mig vara då, det är inget fel på mig!

Jag tror att kuratorer och egentligen all skolpersonal behöver lära sig se skillnaden på social fobi (som absolut behöver hjälp och stöd) och introverta elever - som behöver få vara trygga i den dom är, inte pressas att passa in i ngn slags allmän extrovert mall...

Ingen fråga till dig ts - ledsen om jag kapar tråden, men ett viktigt ämne att ta upp!

Det är nog mig du menar. Jag hade jobbat i samma verksamhet i flera år och när dåvarande chefen slutade så rek hon mig som tf chef tills dess att tjänsten blivit tillsatt. Detta för att hon tyckte att jag hade bra koll på verksamheten och var omtyckt av kollegor. Hon tyckte jag var lugn och systematisk i mitt arbete osv. Kändes ju bra att få den sortens beröm så jag provade på som tf i några månader innan jag sökte tjänsten och fick den. I mitt arbete på vår mottagning har jag inga problem att säga det jag vill ha sagt men jag försöker låta medarbetarna själva lösa problem/vara delaktiga i beslut med min styrning. Är fortfarande inte den som hörs och syns mest. En styrka jag tycker jag har är att jag lyssnar så mkt, vilket jag ju gjort hela livet. Jag fångar upp små signaler när ngn är missnöjd/mår dåligt osv som en mer "pratsam" chef kanske missat. På möten med andra mellanchefer är det mer märkbart att jag är tyst dock, lyssnar gärna på andras ideer och förslag och uttalar mig först när jag har ngt jag tycker är viktigt att få fram. Där kan jag ibland få välmenande kommentarer från chefskollegor som försöker pusha mig att våga mer vilket är jobbigt! Som tur är känns det som att vår chef förstår mig och är nöjd med hur jag fungerar. Att bli mer extrovert känns som att göra våld på mig själv. Visst behöver man utmaningar och växa i sig själv men det måste ju ändå ske utifrån den man är....