Jag var den där tysta eleven i klassen som aldrig sa något - fråga mig vad ni vill!
Jag var som du, tyst och rätt osynlig för det mesta. Men jag tror inte på begrepp som social fobi. Jag ser inte blyghet som någon störning som det behövs sättas någon diagnos på. I så fall betyder det att de som är väldigt sociala och pratiga är de som är normala. Jag tror tvärtom att man bara har olika personligheter och att blyghet är ett av personlighetsdragen.
Med tiden har jag blivit mer social eller "pratigare" men det är för att jag kämpar för att våga synas mer. Och för att jag VILL vara pratigare. Helt och hållet går inte eftersom blyghet som sagt är en del av vem jag är. Jag teivs ändå med att vara den som är lite i bakgrunden och observerar.