Forum Allmän debatt - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Jag var den där tysta eleven i klassen som aldrig sa något - fråga mig vad ni vill!

    Mån 20 jan 21:58 Läst 0 gånger Totalt 44 svar
    Anonym (Den tyste)
    Visa endast
    Mån 20 jan 21:58

    Ni kanske hade/har en person i klassen (eller på jobbet) som i stort sätt aldrig sa ett ord. Jag är och var den personen i min klass (och på mitt jobb). Det jag märkt genom åren är att många har frågor de inte vågar ställa och tycker man är väldigt konstig, well nu har ni chansen. Fråga vad ni vill.

  • Anonym (Den tyste) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 21 jan 12:05 #21
    Anonym (Undrar) skrev 2020-01-21 09:39:17 följande:

    Jag har en dotter som är 14 och har "selektiv mutism"

    Hon pratar massor här hemma men inte i skolan

    Ungefär när "släppte" det för dig?

    När började du känna dig tryggare i att börja prata i skolan/på arbetet?


    Det har aldrig släppt, tyvärr. Känner mig fortfarandd inte alls tryggare i sånt.
  • Anonym (M)
    Visa endast
    Tis 21 jan 12:15 #22
    helstanonymhelstanonym skrev 2020-01-21 08:55:34 följande:

    Jag var också den tysta hela skolgången, ingen social fobi vad jag vet men ganska introvert. Fick höra varenda utvecklingssamtal att jag måste anstränga mig mer och delta i undervisningen. Gick ut både grundskola och gymnasie med toppbetyg ändå, genomförde en mkt eftertraktad universitetsutbildning och är idag mellanchef i min bransch - så jag tycker nog att jag har lyckats ganska bra ändå. Men jag kan fortfarande på möten och konferenser bli "pushad" av välmenande kollegor att "ta för mig mer". Varje gång får jag ett otroligt stresspåslag och alla års tjat och press om att "ta för dig/höras lite mer/säg din åsikt" osv kommer tillbaka. Jag är så innerligt trött på att man inte duger som introvert, att normen är att vara den som hörs och syns mest, annars är det ngt fel på en. Jag är trygg i mig själv och min yrkesroll, jag trivs med att lyssna på alla andra extroverta människors prat och åsikter, jag plockar till mig det som är intressant och jag kan absolut bidra med ngt om jag har ngt annat att säga. Men jag har inget behov av att höras/synas i stora grupper i övrigt. Låt för sjutton mig vara då, det är inget fel på mig!

    Jag tror att kuratorer och egentligen all skolpersonal behöver lära sig se skillnaden på social fobi (som absolut behöver hjälp och stöd) och introverta elever - som behöver få vara trygga i den dom är, inte pressas att passa in i ngn slags allmän extrovert mall...

    Ingen fråga till dig ts - ledsen om jag kapar tråden, men ett viktigt ämne att ta upp!


    Åh ja, så bra skrivet! Det måste få vara okej att vara introvert! Jag har, som ni andra, samma erfarenhet av att alltid fått förmaningar kring min tysthet. Jag har varit helt fine med vem jag är, men inte omgivningen. Det har såklart skapat en stor självmedvetenhet hos mig, att jag inte duger som jag är. Hemskt för barn, och vuxna, att behöva känna så kring medfödda personlighetsdrag.
  • Anonym (Jag med)
    Visa endast
    Tis 21 jan 13:27 #23
    Anonym (Den tyste) skrev 2020-01-21 12:05:11 följande:

    Det har aldrig släppt, tyvärr. Känner mig fortfarandd inte alls tryggare i sånt.


    För mig har det släppt men kan fortfarande känna någon slags osäkerhet eller underlägsenhet ibland. Jag har dock inte social fobi men precis som din dotter så var det förmodligen selektiv mutism jag hade. Det blev bättre i gymnasiet när jag bytte klass men kan nog i vissa sammanhang fortfarande ses som den tysta. Och i andra sammanhang är det tvärtom. Säger vad jag tycker på jobbet och pratar mycket men när den här konstiga underlägsenhet känslan kommer fram, att inte tillhöra, då kan jag bli tyst. Jag var både utstött och hade dåliga he förhållanden som förmodligen gjorde att jag i vissa sammanhang helt enkelt inte pratade.
  • Anonym (Blyg)
    Visa endast
    Tis 21 jan 13:34 #24

    Jag var som du, tyst och rätt osynlig för det mesta. Men jag tror inte på begrepp som social fobi. Jag ser inte blyghet som någon störning som det behövs sättas någon diagnos på. I så fall betyder det att de som är väldigt sociala och pratiga är de som är normala. Jag tror tvärtom att man bara har olika personligheter och att blyghet är ett av personlighetsdragen.

    Med tiden har jag blivit mer social eller "pratigare" men det är för att jag kämpar för att våga synas mer. Och för att jag VILL vara pratigare. Helt och hållet går inte eftersom blyghet som sagt är en del av vem jag är. Jag teivs ändå med att vara den som är lite i bakgrunden och observerar.

  • Anonym (Blyg)
    Visa endast
    Tis 21 jan 13:35 #25

    Jag var som du, tyst och rätt osynlig för det mesta. Men jag tror inte på begrepp som social fobi. Jag ser inte blyghet som någon störning som det behövs sättas någon diagnos på. I så fall betyder det att de som är väldigt sociala och pratiga är de som är normala. Jag tror tvärtom att man bara har olika personligheter och att blyghet är ett av personlighetsdragen.

    Med tiden har jag blivit mer social eller "pratigare" men det är för att jag kämpar för att våga synas mer. Och för att jag VILL vara pratigare. Helt och hållet går inte eftersom blyghet som sagt är en del av vem jag är. Jag teivs ändå med att vara den som är lite i bakgrunden och observerar.

  • Anonym (Blyg)
    Visa endast
    Tis 21 jan 13:38 #26
    Anonym (Blyg) skrev 2020-01-21 13:34:48 följande:

    Jag var som du, tyst och rätt osynlig för det mesta. Men jag tror inte på begrepp som social fobi. Jag ser inte blyghet som någon störning som det behövs sättas någon diagnos på. I så fall betyder det att de som är väldigt sociala och pratiga är de som är normala. Jag tror tvärtom att man bara har olika personligheter och att blyghet är ett av personlighetsdragen.

    Med tiden har jag blivit mer social eller "pratigare" men det är för att jag kämpar för att våga synas mer. Och för att jag VILL vara pratigare. Helt och hållet går inte eftersom blyghet som sagt är en del av vem jag är. Jag teivs ändå med att vara den som är lite i bakgrunden och observerar.


    Blyg och blyg...finns introverta som inte är blyga ändå.
  • Anonym (Selek­tiv mutism­)
    Visa endast
    Tis 21 jan 14:12 #27

    Jag tänker att introvert och blyg är två helt olika saker. En introvert person kan vara blyg men behöver inte vara det. Det extroverta idealet kan dock göra det svårt för båda.

  • Anonym (Blyg)
    Visa endast
    Tis 21 jan 21:49 #28
    Anonym (Selektiv mutism) skrev 2020-01-21 14:12:46 följande:

    Jag tänker att introvert och blyg är två helt olika saker. En introvert person kan vara blyg men behöver inte vara det. Det extroverta idealet kan dock göra det svårt för båda.


    Ja, precis. Tänkte på det efter att jag skrev mitt första inlägg. Samt hatar jag idealet.
  • Anonym (Intro­vert men inte blyg)
    Visa endast
    Tis 21 jan 22:28 #29
    Anonym (Selektiv mutism) skrev 2020-01-21 14:12:46 följande:

    Jag tänker att introvert och blyg är två helt olika saker. En introvert person kan vara blyg men behöver inte vara det. Det extroverta idealet kan dock göra det svårt för båda.


    Håller med. Jag är nån slags blandning mellan introvert och extrovert. Har gjort tester och det blir alltid det entydiga svaret. Jag har först högt upp i vuxen ålder förstått att jag också har en introvert sida. De som känner mig kan inte tro det när jag berättar det för de uppfattar mig som enbart extrovert. Men jag har ett stort behov av att vara ensam och få vara i "mitt eget rum" där ingen stör mig och där jag kan få vara mig själv. För det är så jag allt mer har börjat se på mig själv, som att jag visar upp en sida av mig som inte är helt sann när jag interagerar med andra människor utan då försöker jag visa upp en en person som jag tror de förväntar sig att få se.

    Det finns ju många t.ex. skådespelare som beskriver sig som både blyga och introverta men på scenen får de utlopp för något där de kan kliva in i en roll. Det vi ser av dem då är inte dem själva utan den rollfigur de spelar. Då kan de uppträda och stå framför tusentals personer, men om de ska vara sig själva så skulle de aldrig göra det.

  • Ons 22 jan 02:19 #30
    helstanonymhelstanonym skrev 2020-01-21 08:55:34 följande:

    Jag var också den tysta hela skolgången, ingen social fobi vad jag vet men ganska introvert. Fick höra varenda utvecklingssamtal att jag måste anstränga mig mer och delta i undervisningen. Gick ut både grundskola och gymnasie med toppbetyg ändå, genomförde en mkt eftertraktad universitetsutbildning och är idag mellanchef i min bransch - så jag tycker nog att jag har lyckats ganska bra ändå. Men jag kan fortfarande på möten och konferenser bli "pushad" av välmenande kollegor att "ta för mig mer". Varje gång får jag ett otroligt stresspåslag och alla års tjat och press om att "ta för dig/höras lite mer/säg din åsikt" osv kommer tillbaka. Jag är så innerligt trött på att man inte duger som introvert, att normen är att vara den som hörs och syns mest, annars är det ngt fel på en. Jag är trygg i mig själv och min yrkesroll, jag trivs med att lyssna på alla andra extroverta människors prat och åsikter, jag plockar till mig det som är intressant och jag kan absolut bidra med ngt om jag har ngt annat att säga. Men jag har inget behov av att höras/synas i stora grupper i övrigt. Låt för sjutton mig vara då, det är inget fel på mig!

    Jag tror att kuratorer och egentligen all skolpersonal behöver lära sig se skillnaden på social fobi (som absolut behöver hjälp och stöd) och introverta elever - som behöver få vara trygga i den dom är, inte pressas att passa in i ngn slags allmän extrovert mall...

    Ingen fråga till dig ts - ledsen om jag kapar tråden, men ett viktigt ämne att ta upp!


    .

    Håller verkligen med. Känner igen mig själv också i beskrivningen av skolgången.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll