Ni kanske hade/har en person i klassen (eller på jobbet) som i stort sätt aldrig sa ett ord. Jag är och var den personen i min klass (och på mitt jobb). Det jag märkt genom åren är att många har frågor de inte vågar ställa och tycker man är väldigt konstig, well nu har ni chansen. Fråga vad ni vill.
Jag kan hålla med om att folk verkar vilja fråga en något, men inte riktigt vågar och att vissa behandlar en som om man är konstig och inte riktigt hör hemma där. Jag var väldigt stökig som barn, men i vuxen ålder har jag blivit mer introvert och tar inte mycket plats och håller mig på min kant. Med tanke på att jag är den jag är idag så krockar det ibland med vissa personer och i vissa situationer.
Jag känner igen mig i väldigt mycket av det som skrivits i tråden. Jag har också alltid varit den tysta och fått höra att jag måste prata mer och vara mer social. För det mesta trivs jag dock med att vara ensam och inte ha så stort umgänge, men det är tydligen inte accepterat. Man ska ha jättemånga sociala kontakter, annars ses man som misslyckad.
Jag undrar om du ts också är en sån som trivs med ensamhet eller om du skulle vilja ha större umgänge.
Jag känner igen mig i väldigt mycket av det som skrivits i tråden. Jag har också alltid varit den tysta och fått höra att jag måste prata mer och vara mer social. För det mesta trivs jag dock med att vara ensam och inte ha så stort umgänge, men det är tydligen inte accepterat. Man ska ha jättemånga sociala kontakter, annars ses man som misslyckad.
Jag undrar om du ts också är en sån som trivs med ensamhet eller om du skulle vilja ha större umgänge.
Hur hade du velat bli bemött? Av lärare, och av vänner.
Ville du egentligen vara tyst eller var det bara för läskigt att synas?
Fanns det något som kunde gjort dig bekvämare med att uttrycka dig själv? Eller hade det bästa bara varit om alla ignorerat dig och din tystnad?
Vad gör du när du måste tala, typ i kontakt med vården?
Egentligen är det rätt fånigt. Jag har fått höra att jag är inte säger nåt och liknande. Det är ju knappast så att jag inte svarar på tilltal.
Nej jag pratar när det finns behov av det. Man ser motsatsen hos extroverta. De pratar för pratandets skull. För att få energi. Inget fel i det. Vi är olika.
Själv lyssnar jag. Observerar. Lär mig. Det är nog det som gör att pratglada får panik. De kan inte läsa av en. Samtidigt som de utelämnar sig själva helt.
Sen kan diskutera vem som har social fobi. Den som inte tål andras tystnad eller den som är tyst. Jag tror nämligen obehaget personer med social fobi känner kommer från omgivningens reaktioner snarare än en inbyggd fobi. Hade inte extroverta haft fobi för tystnad hade vi introverta inte haft problem med sociala kontakter heller.
Problemet idag, kan jag tycka är att hörs man inte så syns man inte. Jag själv trivs ganska bra med att vara ganska introvert. Jag tar den platsen jag känner att jag behöver. Kan folk inte hantera det eller acceptera det så är det deras problem, anser jag.
Någon här var en mellanchef. Jag bara måste fråga hur du fick den tjänsten. Hade du en bra chef som uppmuntrade dig att söka dig till tjänsten? Gjorde du ett personlighetstest och lyckades? Eller hur lyckades du?
Någon här var en mellanchef. Jag bara måste fråga hur du fick den tjänsten. Hade du en bra chef som uppmuntrade dig att söka dig till tjänsten? Gjorde du ett personlighetstest och lyckades? Eller hur lyckades du?
Jag var också den tysta hela skolgången, ingen social fobi vad jag vet men ganska introvert. Fick höra varenda utvecklingssamtal att jag måste anstränga mig mer och delta i undervisningen. Gick ut både grundskola och gymnasie med toppbetyg ändå, genomförde en mkt eftertraktad universitetsutbildning och är idag mellanchef i min bransch - så jag tycker nog att jag har lyckats ganska bra ändå. Men jag kan fortfarande på möten och konferenser bli "pushad" av välmenande kollegor att "ta för mig mer". Varje gång får jag ett otroligt stresspåslag och alla års tjat och press om att "ta för dig/höras lite mer/säg din åsikt" osv kommer tillbaka. Jag är så innerligt trött på att man inte duger som introvert, att normen är att vara den som hörs och syns mest, annars är det ngt fel på en. Jag är trygg i mig själv och min yrkesroll, jag trivs med att lyssna på alla andra extroverta människors prat och åsikter, jag plockar till mig det som är intressant och jag kan absolut bidra med ngt om jag har ngt annat att säga. Men jag har inget behov av att höras/synas i stora grupper i övrigt. Låt för sjutton mig vara då, det är inget fel på mig!
Jag tror att kuratorer och egentligen all skolpersonal behöver lära sig se skillnaden på social fobi (som absolut behöver hjälp och stöd) och introverta elever - som behöver få vara trygga i den dom är, inte pressas att passa in i ngn slags allmän extrovert mall...
Ingen fråga till dig ts - ledsen om jag kapar tråden, men ett viktigt ämne att ta upp!
Jag var som du, tyst och rätt osynlig för det mesta. Men jag tror inte på begrepp som social fobi. Jag ser inte blyghet som någon störning som det behövs sättas någon diagnos på. I så fall betyder det att de som är väldigt sociala och pratiga är de som är normala. Jag tror tvärtom att man bara har olika personligheter och att blyghet är ett av personlighetsdragen.
Med tiden har jag blivit mer social eller "pratigare" men det är för att jag kämpar för att våga synas mer. Och för att jag VILL vara pratigare. Helt och hållet går inte eftersom blyghet som sagt är en del av vem jag är. Jag teivs ändå med att vara den som är lite i bakgrunden och observerar.
Egentligen är det rätt fånigt. Jag har fått höra att jag är inte säger nåt och liknande. Det är ju knappast så att jag inte svarar på tilltal.
Nej jag pratar när det finns behov av det. Man ser motsatsen hos extroverta. De pratar för pratandets skull. För att få energi. Inget fel i det. Vi är olika.
Själv lyssnar jag. Observerar. Lär mig. Det är nog det som gör att pratglada får panik. De kan inte läsa av en. Samtidigt som de utelämnar sig själva helt.
Någon här var en mellanchef. Jag bara måste fråga hur du fick den tjänsten. Hade du en bra chef som uppmuntrade dig att söka dig till tjänsten? Gjorde du ett personlighetstest och lyckades? Eller hur lyckades du?