Vi älskar varandra, men va fan!

Men sluta! Spelar det någon roll om jag är man eller kvinna? Ni lyssnar ju inte på mitt svar i frågan och jag tänker inte lägga någon tid på att försöka motbevisa er mer än att skriva som det är. Jag är en man med både fru och älskarinna, lär inte vara den enda som lever så!

Nä, jag köper det inte. Det är just för att vi är människor och inte robotar som vi kan fatta beslut och sätta oss in i andras känslor. Det är det som gör att vi kan välja en bra utväg (inte starta något nytt innan det gamla är avslutat) istället för att vara skitstövlar. 

Jag förstår inte hur låg självkontroll en del har. Jag har varit i en relation och blivit upp över öronen förälskad i en annan, inte fasiken bedrog jag min sambo för det. Nej, jag avslutade i lugn och ro och när jag varit själv ett tag valde jag att se om det kunde fungera med den nya förälskelsen. Man kan göra det på ett sjysst sätt oavsett omständigheterna. Man måste inte få precis allt på en gång. Man måste inte låta de mest primitiva känslorna styra.

Är otrogna verkligen så viljelösa, att de inte kan säga nej till sex med någon annan? Det är ju inte så att man träffar en ny på ICA och sedan går hem och börjar ett förhållande vid sidan om samma dag. Man träffar någon, efter ett tag inser man att man gillar varandra osv. Under hela denna tid finns det tid för eftertanke och reflektion.

Om de  kan agera på sina känslor för älskarinnan och bara måste ligga med henne, då kan de ju även agera på sina känslor för sin fru, dvs vara ärlig och göra slut innan man påbörjar något nytt. 

Nej, jag tror många inte agerar innan för att de har aldrig som avsikt att skilja sig. Man vill både ha kakan och äta den. Som TS.

I min erfarenhet, så är det få människor (av någotdera könet) som planerar från början att a) ha en älskarinna och b) inte lämna frun. Människor är i regel inte så kalla och beräknande.

Utan saker händer när tillfälle finns (t.ex. på en konferens, en gemensam jobbresa), känslorna går hit och dit, ett tag kanske personen verkligen VILL lämna sin partner. Men sedan blir det inte så. Mycket beror som sagt på tillfälligheter, omständigheter. Om t.ex. frun får cancer eller ett barn har självmordstankar, så är det ju verkligen inte läge att lämna familjen. Även om man älskar den andra/andre mer på det erotiska planet. 

Jag vet att jag är feg, säger både det och det där om kakan både till mig själv och till min älskarinna ganska ofta...

Jag vill ha henne men är en vanemänniska som ändå trivs rätt bra som familjefar och även om min fru och jag inte har det så bra så funkar vi ändå.

Men sluta! Spelar det någon roll om jag är man eller kvinna? Ni lyssnar ju inte på mitt svar i frågan och jag tänker inte lägga någon tid på att försöka motbevisa er mer än att skriva som det är. Jag är en man med både fru och älskarinna, lär inte vara den enda som lever så!

Det spelar egentligen ingen roll.

Men svaret på din fråga har du ju redan fått.

Du måste ju välja, Antingen din fru eller älskarinnan.

Du skriver att din fru inte mår bra. Men hur tror du att hon kommer att må när hon får reda på att du har haft en annan kvinna bakom hennes rygg i 2 års tid?

För sanningen tenderar att komma fram.

Och lämnar du din fru så riskerar du att bara få ha dina barn på halvtid.

Fundera på om det är värt det.

Det är det jag vänder och vrider på till förbannelse, är det värt det??? Vill jag att familjen ger mig lycka eller vill jag känna den inifrån...

Det är det jag vänder och vrider på till förbannelse, är det värt det??? Vill jag att familjen ger mig lycka eller vill jag känna den inifrån...

Det är värt att känna lyckan inifrån och vara en gladare och piggare pappa varannan vecka, tro mig!! Du lever här och nu!!

Jag förstår att det är mycket att fundera på.

Men du kanske borde fråga dig om du kommer att fortsätta vara lycklig om du fortsätter så här med både din fru och älskarinnan.

Sanningen tenderar ju att komma fram dessutom.

Min älskarinna får mig att må bra, känna mig glad, men som du skriver tär situationen på mig! Jag vet varken ut eller in...

Du skriver själv att dina barn är tonåringar. Vad tror du då själv är bäst? Att du lämnar deras mamma och är ärlig om varför eller att sanningen kommer fram från annat håll?

Ni inser väl att det är samma TS som skrivit förra tråden? Det finns fler liknande trådar fylld av omöjlig kärlek, svek, otrohet, pengar och framgång, avundsjuka kollegor etc. Säkert samma som skrivit "panikar över första dejt".

Där finns ju egentligen inget alternativ!