Jag vill inte ha henne
Jag träffade en ny partner, jag var nöjd med mitt barn sen en tidigare relation men han vela ha ett syskon, jag trodde det skulle ta tid men vips efter två månader var jag gravid.
Jag mådde rätt bra under graviditeten, lite foglossning, karpaltunnelsyndrom men annars bra.
Jag kämpade med känslan om det inte skulle bli en son, jag har aldrig sett mig som en tjejmamma.
Vattnet gick tidigare än tänkt, inne på förlossningen fick jag inga värkar så fick stimulerande dropp, när jag kände huvudet fick jag panik och allt gick så fort.
När babyn föddes visste jag direkt, det var en flicka och jag hade rätt.
Hon hamnade på neo, fanns ingen plats för oss så vi fick sova på bb.
Hennes pappa hade svårt vara ifrån henne men jag kände ingenting.
På neo ville jag inte röra henne, han bytte blöjor, sondade mm, personalen kom o sa åt mig försöka, så jag började amma men jag upplevde hon ville aldrig vara hos mig.
Det var bara amma och bort.
Månaderna gick, jag var som en robot och jag visade mig så klart glad utåt.
Nånstans på vägen förstod jag att det var något fel på henne, hon var annorlunda, hennes pappa blev så klart arg på mig o tänkte det är fel på mig för jag har aldrig velat ha henne.
Tiden gick, det blev bara värre, hon vägrade sitta i Samma soffa som mig, jag fick inte klä på osv, hon var pappas flicka och nånstans accepterade jag det.
Bvc reagerade o vi hamnade på väntelista yill habiliteringen, ett år gick, vi fick utredning och de kom fram till lägsta autism, ev adhd.
Det var en lättnad för mig, det var inte jag som var tokig o hittade på.
Mitt i soppan blev jag gravid på nytt, men denna gång med en son och jag var så lycklig, är än idag så lycklig över honom.
Vår relation höll inte pga många orsaker.
Jag krävde varannan vecka med sonen, men dottern bara helger, pappan blev arg, jag fick höra en massa skit men han accepterade det.
Vår relation började äntligen vända, hon började sova med mig, sitta i min famn osv men jag känner hela tiden en distans.
Jag har inte samma känslor som för de andra barnen.
Hon vill inte vara hos mig och jag känner likadant, jag vill inte ha henne hos mig.
Pappan kämpar, kommer hit med henne på veckorna o är noga jag har henne mest av helgerna.
Nu är det åter min helg, hon har lekt med sitt yngre syskon, jag försökte köpa en klänning yill henne men det var som ingen reaktion.
Ikväll gjorde jag henne klar för sängen, hon bara grät efter sin pappa och ringde honom hon ville hem, hon ville inte sova här, hon ville inte vara med mamma.
Han envisas hon ska stanna, ni kommer få en bra helg men jag känner jag vill hon åker, låt ungen vara och lyssna på oss!
Han vet jag vill inte ha henne i mitt liv men han vägrar ta vårdnaden, han hotar att då blir jag av med min son med.
Jag känner hon har aldrig velat ha mig i sitt liv, hon saknar aldrig mig heller, det är bara pappa, alltid pappa.
Han tycker jag är sjuk i huvudet, egoist, kall, en dålig mamma mm. Jag gör så att hon inte vill ha mig.
Vad ska jag göra???
