• Anonym (Eveli­ne)
    Sun 26 Jan 2020 16:56
    2963 visningar
    66 svar
    66
    2963

    Han är som ett missbruk för mig

    För att göra lång historia kort.

    För 2 år sedan så träffade jag en kille. Varningsklockorna började ringa vara jag såg honom på bild innan det men när han då stod där kände jag att jag ju inte kunde bedöma någon utefter en bild utan faktiskt lära känna honom och se.

    Han blev väldigt intresserad av mig, och det var han som drog igång allt genom att skriva på Messenger hela tiden, ville köra mig hit och dit och ha en 24/7 kontakt. I början tyckte jag mest han var lite rar men störde mig lite på hans arroganta sätt och hans utåt sett grymt stora självförtroende och höga tankar om sig själv. Jag försökte backa lite men han försökte ändå höra av sig via Messenger hela tiden.

    Till sist drogs jag motvilligt in i en kontakt via Messenger 24/7 där vi pratade om allt. Sågs ibland också osv. Vi pratade om allting i smått och stort och jag kände att jag började få känslor för honom. Och att något snart skulle hända mellan oss. Men jag var inte redo för det alls... utan valde att backa lite. Sa att vi inte skulle höras på ett litet tag. Jag behövde tänka.

    Hans svar på det hela var först att vara ledsen, sedan dryg förmodligen för att han kände sig avisad.

    Sedan drog väl det jobbiga igång, jag ville prata med honom. Försökte förklara att jag vara velat ha lite tid att tänka osv. Han besvarade det med att först nästan håna mig för att vara kär i honom och menade på att han aldrig haft känslor för mig. Jag undrade hur han tänkte eftersom det ju varit han som drog igång allt, genom att inte ge sig utan skriva hela tiden. Det där gulliga fina med honom var nu borta. Allt han sa gick nästan ut på att antingen ignorera mig när vi sågs eller svara drygt på Messenger.

    Efter det försökte vi ett kort tag vara vänner men det blev för krångligt när han hela tiden skulle trycka på med att han aldrig känt något osv. För jag är 100 procent säker på att han faktiskt var väldigt ledsen där när jag valde att backa.

    Där någonstans började mitt ?missbruk?, han fick mig att må så himla bra när vi pratade. Han såg mig och upphöjde mig på alla sätt och vis... jag saknade den kicken och jag saknade honom.

    Idag pratar vi sällan men jag märker hur hjärtat slår i 190 när vi gör det. Hur jag tänker på honom konstant, vad han gör hur han mår och hur vi skulle kunna prata igen. Hur jag hela tiden backar i mina egna principer och gör avkall på mig själv för att få något positivt från honom. Det är som att jag hela tiden söker den där kicken att må så bra såsom jag gjorde när vi pratade mycket.

    Men det har gått nästan ett år sedan, och samma känslor finns kvar. Vissa perioder kan jag släppa honom ganska mycket men faller alltid tillbaka. Jag känner ett behov av att vara sådär viktig för honom igen, vara den han hörde av sig till hela tiden, bli så bekräftad igen.

    Känner att jag nästan tappat mig själv, kolar hur ofta han är på Messenger, funderar på var han är och immuna träffat nån ny osv osv.

    Så fort han skriver något är det som att kroppen blir helt galen efter denna kick... och jag inser ju att det är ganska sjukt. Att han blivit som ett missbruk, att min kropp hela tiden söker/vill ha den där fixen bara han kan ge. Och på något sätt lyckas jag inte bryta det. Jag har förlorat vänner pga jag ältat för mycket kring honom på den tiden strax efter ?brytningen?. Jag hatar mig själv för vad jag gör, hur jag tänker och hur jag känner. Men ändå söker jag den där kicken bara han kan ge mig och det känns helt sjukt.

    Har någon varit i en liknande situation eller bara har nåt tips att ge?

    Jag inser ju att detta kan liknas vid ett missbruk, att jag behöver kicken från honom, den där känslan han kan ge som är som ett rusmedel för mig... och jag kan inte leva så.

  • Svar på tråden Han är som ett missbruk för mig
  • Anonym (Eveli­ne) Trådstartaren
    Sun 26 Jan 2020 17:06
    #2
    klyban skrev 2020-01-26 17:02:49 följande:

    Oroa dig inte, denna "fix" kan andra fixa, och mer sunt än detta.

    Så slit upp "förhållandet" mer rötterna och gå vidare.


    Grejen är att det inte går. Jag tar verkligen försökt, jag inser ju också att denne kille inte är nån bra person heller. Jag vet ingen som faktiskt tycker han är trevlig och han har betett sig illa mot många. Speciellt tjejer.

    Hade ett uppehåll från att höras på 8 månader eller något. Ändå är det samma känslor jag känner när han liksom hörde av sig. Och samma tankar igen, nästan som att det handlar om livet
  • Anonym (Eveli­ne) Trådstartaren
    Sun 26 Jan 2020 17:25
    #3

    Det som är jobbigast är att jag helt tappat mig själv i detta. Jag känner inte som jag brukar inför omgivningen, saker som förr intresserat mig gör inte det längre. Förutom de gånger han hör av sig och kan vara trevlig, då blir jag snudd på manisk av lycka.

  • Anonym (Eveli­ne) Trådstartaren
    Sun 26 Jan 2020 17:25
    #4

    Det som är jobbigast är att jag helt tappat mig själv i detta. Jag känner inte som jag brukar inför omgivningen, saker som förr intresserat mig gör inte det längre. Förutom de gånger han hör av sig och kan vara trevlig, då blir jag snudd på manisk av lycka.

  • Anonym (Eveli­ne) Trådstartaren
    Sun 26 Jan 2020 18:52
    #9
    Anonym (mmm) skrev 2020-01-26 18:04:11 följande:

    Hur har du försökt? För mig låter det mer som du med flit hänger kvar liksom. Att du längtar efter den där känslan och därför har du inte försökt tillräckligt, men du kanske behöver hjälp med det. 


    Att inte höra av sig på 8 månader var väl ändå att försöka? Tycker du inte?

    Om jag velat detta så hade jag väl bara glömt och gått vidare eller?
  • Anonym (Eveli­ne) Trådstartaren
    Sun 26 Jan 2020 18:53
    #10
    Anonym (Ida) skrev 2020-01-26 18:11:48 följande:

    Jag rekommenderar dig att söka reda på boken: Kvinnor som älskar för mycket


    Tack
  • Anonym (Eveli­ne) Trådstartaren
    Sun 26 Jan 2020 18:53
    #11
    Anonym (Ida) skrev 2020-01-26 18:11:48 följande:

    Jag rekommenderar dig att söka reda på boken: Kvinnor som älskar för mycket


    Tack
  • Anonym (Eveli­ne) Trådstartaren
    Sun 26 Jan 2020 19:23
    #12
    -1
    Anonym (Ylva) skrev 2020-01-26 18:48:52 följande:

    Oja jag har varit där. Träffade en kille och var typ i ett förhållande med honom i ca 6 månade men när det väl kom till att ta steget till att faktiskt kalla det ett förhållande så gjorde han slut.

    Jag var totalt beroende av hans uppmärksamhet. Hade han skrivit till mig på morgonen kunde det göra min dag. Hade han inte så blev jag helt nere. När han väl skrev så kom kicken men försvann lika fort. Jag ville själv inte vara för på men det var så jobbigt att inte skriva. Det var det enda jag tänkte på, jag ville att han skulle se mig, fråga om vi skulle ses. Kunde till och med säga nej till vänner eller stressa hem utifall att han skulle vilja ses samma kväll.

    Han är den enda som sårat mig och först ville jag inte vara vänner men jag kunde inte hålla mig undan. Gjorde ett försök men insåg att mitt beroende kom tillbaka. Värre nu för då gick tankarna på om han va med en annan tjej när han inte svarade.

    Han är fortfarande ett gift för mig ett år senare. Jag kan fortfarande dagdrömma om hans uppmärksamhet. Jag vet att han inte är bra för mig på något sätt och att jag mår så mycket bättre när vi inte har någon kontakt.

    Så mitt råd är att bryta helt med honom. Du vet innerst inne att han inte är rätt för dig så det finns ingen anledning att behålla kontakten.

    För att får bort tankarna på honom måste man jobba aktivt. Dagarna är enkla då man är distraherad av jobb eller annat. Kvällarna brukar vara tuffast speciellt när man ska sova. Då får du aktivt börja tänka på något annat. Så fort min "drog" kom upp i huvudet så tänkte jag alltid nej dig ska jag inte tänka på och började tänka på annat. Självklart kom tankarna på honom tillbaka, jag gjorde samma sak igen och så höll jag på. Jag tog även bort min aktiva status på messenger då jag inte klarade av att blockera honom men ville inte se varje gång han var aktiv. Det hjälpte mycket!

    Det kommer att gå i perioder och det är en del av processen. Jag började tänka mindre och mindre på honom. Träffade sen en kille som tog över en del av utrymmet i min hjärna. Men sen i somras så kom en våg av minnan. Minnen om allt det roliga vi hade gjort ihop ett år innan. Det var sjukt tufft. Men det vara bara att arbeta sig igenom det. Känna det jag kände och lära mig att släppa taget.

    Han hörde av sig i slutet på sommaren. Fick då reda på att han flyttat. Jag gick en dag till hans gamla bostad. Ville veta hur det skulle kännas. I mina tankar så trodde jag att jag skulle bryta ihop men när jag väl vara där kände jag knappt något. Blev som ett litet avslut för mig.

    Blev ett långt svar här men det viktigaste att komma ihåg är att slänga ut honom från ditt liv och jobba aktivt med ditt beroende av honom.


    Tack, vilket fint svar och jätteskönt att prata med någon som varit i samma sits.

    Jag vet ju i mitt fall att denna kille inte är schysst dessutom. En funtad människa slutar inte bara höra av sig, sitter och är dryg när någon är ledsen och behandlar människor som han är. Även hört av andra att han är sån att han flirtar mycket och verkligen gör allt dygnet runt för tjejen, men när han inte lyckas få till det så är hon inte vatten värd. Han blir elak, slutar att hälsa på henne osv. Nu tänkte jag för första gången inte älta honom mer bara försöka att inse att han inte är den där snälla goa jag träffade på. Hört så mycket om honom och få har något gott att säga om honom, det enda jag hör är att han är elak, pratar skit, mobbar andra, verkar vara en extremt ensam typ osv. Och om någon som kan vara så extremt charmig som han var mot mig är en ensam person så borde ju varningsklockorna ringa. Hade han varit så på riktigt och inte bara spelar så hade han haft många vänner.

    Känner så igen mig i det du skriver, skriver han nåt snällt så är hela dagen fantastisk men gör han det inte så är den totalt raserad. Jag jobbar skift och har ett lugnt jobb så det är svårt att riktigt fokusera på jobbet för att inte tänka tyvärr.

    Ska försöka sätta stopp för det när tankarna börjar gå in på honom, men det är jättesvårt och minsta från honom får mig att falla 10 steg tillbaka.

    Samtidigt inser jag ju att han inte kan få styra mitt mående på det sättet, det är inte han som skall bestämma hur jag skall må. Han borde bara hamna på platsen som obetydlig parantes.

    Men det är svårt, kicken jag får av honom är hur han höjde upp mig så totalt. Han frågade alltid hur jag mådde, var nyfiken på vem jag var och ?såg? mig 24/7. För något som är ganska utsvulten på sånt blev det väldigt härlig och jag som alltid haft dålig självkänsla blev jag lyft flera meter. Sedan slängde han mig som en bortkastad leksak.

    Men det är det där just jag känner gör så ont, jag saknar hans frågor, saknar att alltid ha ett medelande från honom, att han undrar hur just jag har det och hur jag tänker.

    Och allt annat blir liksom oviktigt, jag gör ändå det jag skal. Är med mina barn, träffar vänner, går till jobbet osv osv men över allt det ligger något grått... det konstiga är att när jag väl träffar honom så kunde man ju tro att fixen satt där. Men det gör den inte, jag tittar på honom och tänker att han är en ganska tragisk prick. Men på avstånd växer han istället till den där goa rara som jag minns våran tid. Jätteskumt
  • Anonym (Eveli­ne) Trådstartaren
    Mon 27 Jan 2020 01:26
    #14
    Anonym (Ylva) skrev 2020-01-26 22:00:16 följande:

    Det svåra är inte att släppa personen utan bilden av personen man har byggt upp i sitt huvud. Jag känner igen det sista du skriver att när man träffas personligen så finns det inget direkt där. Så känner jag för mitt "ex". Ser inte alls på honom med något rosaskimmer utan kan nästan tänka är det så han ser ut. Ser honom med helt andra ögon dem få gånger jag träffat honom efter uppbrottet. Men i huvudet så är det något annat. Kan dagdrömma lite om att jag av en händelse stöter på honom. Typ att jag blir ihop med en vän eller nära kollega till honom eller hans granne så att han kan höra tydligt när vi har sex. Lite att han ska bli lite avis på vad jag har med någon annan. Vet att han inte haft det så bra med sin nya med de hade iaf sist jag stötte på honom lappar ihop det. Skillnaden på nu när jag dagdrömmer är att jag inte har några känslor kopplade till honom. Jag önskar inte att det skulle bli vi igen och jag blir heller inte arg för allt det dumma han gjorde. Men jag hade gärna velat vara en tanke som hemsöker honom ibland (som han är hos mig). Men det kommer jag aldrig att få veta.

    Logiskt vet du att han inte är bra för dig men känslorna har inte kommit i kapp. Påminn dig själv om alla hans dåliga sidor varje gång du tänker på dem bra.

    Det är lätt att sätta sitt eget mående eller lycka i någon annans händer. Men så länge du gör det så kan det tas ifrån dig. Du måste fråga dig själv hur du mår idag. Du måste lyfta dig själv upp och peppa dig framåt. Du kan inte lägga det ansvaret på någon annan. Dem kan stötta dig medan du gör jobbet. Sann lycka kommer inifrån.


    Det är så skönt att prata med någon som förstår hur det kan vara.

    Visst är det så, jag är nästan besatt av bilden jag byggt upp av honom. Den goa, charmiga och roliga killen som jag egentligen inte alls tror att han är egentligen. Vill inte skriva ut för mycket öppet men såpass många som reagerat på hur han beter sig så är han verkligen inte det som han utger sig att vara i början.

    Kan också sitta och dagdrömma om honom, att han skriver något, frågar saker och bryr sig om mig såsom det var innan. Numera när jag pratar med honom är det mer som han vill kolla läget om jag fortfarande är intresserad för att sedan inte höra av sig alls. Ibland gör han det men det skall ta dagar för han är så upptagen. Men av vad? Han sitter liksom hemma ensam i sitt hus när han inte är på jobbet.

    Att prata med honom gör mig dessutom enormt stressad, för att jag inte vet om han låter mig vara glad (då blir jag nästan manisk) eller om jag skall vara ledsen.

    Ett tag funkade det bättre att inte tänka på honom, inte på flera månader och det var när en fd nära vän till honom berättade om hur illa han behandlat henne. Denna person är en klok och förnuftig kvinna och jag tog verkligen till mig av det hon sa. Tills nu, när jag inte träffat honom och börjar måla på min fantasibild igen...som egentligen inte finns.

    Du har så rätt i att sann lycka kommer inifrån och jag kan bli så arg så jag hatar honom för att han förstörde mig så. Samtidigt så tillät och tillåter jag ju honom att göra det. Och han vet om det...vilket gör det ännu svårare
  • Anonym (Eveli­ne) Trådstartaren
    Mon 27 Jan 2020 16:10
    #17
    klyban skrev 2020-01-27 09:33:47 följande:

    Kanske du ska söka psykologisk hjälp om detta är ett problem.

    För måste säga detta låter inte sunt någonstans.


    Jag har funderat på det, jag mår inte bra av detta för 5 öre. Måste bli fri från honom och mina tankar kring honom
Svar på tråden Han är som ett missbruk för mig