Han är som ett missbruk för mig

Det som är jobbigast är att jag helt tappat mig själv i detta. Jag känner inte som jag brukar inför omgivningen, saker som förr intresserat mig gör inte det längre. Förutom de gånger han hör av sig och kan vara trevlig, då blir jag snudd på manisk av lycka.

Det är så skönt att prata med någon som förstår hur det kan vara.

Visst är det så, jag är nästan besatt av bilden jag byggt upp av honom. Den goa, charmiga och roliga killen som jag egentligen inte alls tror att han är egentligen. Vill inte skriva ut för mycket öppet men såpass många som reagerat på hur han beter sig så är han verkligen inte det som han utger sig att vara i början.

Kan också sitta och dagdrömma om honom, att han skriver något, frågar saker och bryr sig om mig såsom det var innan. Numera när jag pratar med honom är det mer som han vill kolla läget om jag fortfarande är intresserad för att sedan inte höra av sig alls. Ibland gör han det men det skall ta dagar för han är så upptagen. Men av vad? Han sitter liksom hemma ensam i sitt hus när han inte är på jobbet.

Att prata med honom gör mig dessutom enormt stressad, för att jag inte vet om han låter mig vara glad (då blir jag nästan manisk) eller om jag skall vara ledsen.

Ett tag funkade det bättre att inte tänka på honom, inte på flera månader och det var när en fd nära vän till honom berättade om hur illa han behandlat henne. Denna person är en klok och förnuftig kvinna och jag tog verkligen till mig av det hon sa. Tills nu, när jag inte träffat honom och börjar måla på min fantasibild igen...som egentligen inte finns.

Du har så rätt i att sann lycka kommer inifrån och jag kan bli så arg så jag hatar honom för att han förstörde mig så. Samtidigt så tillät och tillåter jag ju honom att göra det. Och han vet om det...vilket gör det ännu svårare