Han är som ett missbruk för mig

Jag rekommenderar dig att söka reda på boken: Kvinnor som älskar för mycket

I min oönskade "relation" är vad det gör med min självbild, att det skapar sånt självförakt värst,att inte bara kunna bryta.

Jag läste i nåt sammanhang att ältande tankar bidrar till att utsöndra oxytocin vilket är en bristvara i mitt liv - beröring alltså.

I mitt fall vet jag att han är destruktiv för mig, att vi saknar förutsättningar ens för en konstruktiv meningsfull respektfull vänskap men det känns som att jag säljer ut mig själv i att han ändå vill ha mig i sitt liv, men helt på sina egna villkor.

Att jag av självbevarelsedrift inte säger vad jag verkligen tycker eller tänker för att inte provocera eller utmana, jag sätter inga gränser, inga villkor, för denna man har svårt att acceptera att man kan se på saker på olika sätt, då försöker han övertyga eller omvända mig. 

Min djupa isolering i allmänhet bidrar självklart till att det är svårt att "frivilligt"  minska mitt kontaktnät ytterligare. Talesättet "hungriga människor gör dåliga inköp" -stämmer smärtsamt bra i mitt fall. 

Hellre en dålig relation än ingen alls?

"Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst?"