Bortskämd unge som inte klarar av någonting
Hej, jag skriver det här i ren desperation för jag vet inte hur jag ska gå till väga. Mitt problem är helt enkelt att jag inte klarar av att jobba eller plugga, mentalt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är en kille på 24 år som har lidit av depression i närmare 12 år, bor tillsammans med min mamma och är arbetslös men försöker förgäves plugga en av de 6-7 gymnasiekurser jag behöver betyg i för att få min gymnasieexamen.
Jag har haft jobb tidigare, åkte upp till en skidort under en vintersäsong för 4-5 år sedan för att jobba som servitör - men det var fest och alkohol och stress och jag tyckte verkligen inte om det så det är ingenting jag kommer göra igen. Sedan jobbade jag i ett par år på en mindre japansk restaurang men mina arbetsgivare hade ett? komplicerat vis att driva restaurangen på och ju längre jag var kvar ju sämre mådde jag. Senast jobbade jag ett halvår på ett callcenter, men jag mådde väldigt dåligt och till slut blev jag sjukskriven och slutade i december förra året.
Just nu pluggar jag matte men jag klarar inte av det och kursen är snart slut och jag har inte lagt ned tillräckligt mycket med tid på plugget för att jag är lat, ledsen, rädd och har så svårt att motivera mig själv till att göra någonting jag inte vill eller ser meningen med. Grejen är att jag ser meningen med att få min gymnasieexamen så att jag kanske kan plugga någonting på högskola för att faktiskt ha kvalifikationer att göra någonting jag ser meningen med och slippa skitjobb som tar död på mig. Men det är svårt när jag vet att jag utöver mattekursen har ungefär ett år av kurser till jag behöver plugga först - kurser jag tycker är mycket svårare - och sen har år av ännu svårare kurser på högskolenivå att ta mig igenom. Vet inte ens vad jag skulle vilja plugga. Allt är så lång fram i tiden, så osäkert.
Jag har en osäker kontakt med en läkare och psykolog på en vårdcentral i närheten, och har en lång historia hos bup och psykiatrin. Min erfarenhet med diverse anstalter har varierat från dålig till mindre dålig. Som tonåring känns det inte som att detta har varit mitt fel då jag aldrig varit motvillig till vård eller haft en särskilt rebellisk personlighet, men som vuxen kan jag känna att jag har svårt att ha förtroende för vården och eftersom det verkar vara mycket fokus på att det är jag som aktivt ska söka hjälpen - någonting som jag tycker är väldigt svårt - så blir det ofta att jag upplever att jag inte får någon hjälp som faktiskt hjälper. Samtidigt känner jag att det är mitt fel, för jag vet att det är svårt för dem att hjälpa mig, och jag blir nervös och känner att det inte är värt att lägga energi på att tvinga mig iväg på samtal där psykologen mer eller mindre säger att han inte vet hur han ska hjälpa mig. Eller att svara varannan vecka när en sjuksköterska ringer och frågar om medicinen jag tar hjälper och jag säger ?jag vet inte? kanske lite? och varje gång blir försäkrad om att ?det tar tid?. Antagligen en sjuksköterska för att min läkare inte har tid att träffa mig i person pågrund av bristande resurser - vilket inte hjälper då jag tycker det är väldigt jobbigt att prata i telefon när jag inte kan se den andra personen, speciellt när det gäller känsliga saker. Jag har tagit antidepressiv medicin i ett flertal perioder men har aldrig haft någon reaktion på det, nu tar jag bupropion men allt det gör är att jag känner mig lite vaknare under dagen och har svårare att sova på natten - jag har alltid haft svårt att sova, sen långt innan jag blev diagnoserad med depression.
Mina svårigheter med motivation och frustration kommer nog i stor del ifrån att min mamma har hela tiden skämt bort mig under hela mitt liv då jag blev mobbad i grundskolan, deprimerad i högstadiet och kortdärefter hamnade min pappa i en djup depression som ledde till att mamma skilde sig ifrån honom som sedan ledde till att han dog när jag var 20. Jag antar också att när han försvann, långt innan han dog för mig på olika sätt, har jag saknat någon slags förebild och riktning i livet.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till för mamma är så trött på att bo med mig, och jag är så trött på att hela tiden vara ett sådant misslyckande som bara drar ned henne, men jag hittar ingen väg hemifrån och jag vet inte var jag ska vända mig. Jag tycker om min mamma, mina bröder och mina medmänniskor, men jag skäms så otroligt mycket att jag bara vill bort ifrån dem, mamma har försökt så länge att hjälpa mig men jag är för förstörd. Jag vet inte vad det är jag ens behöver hjälp med, jag vet inte varför jag skriver allt det här utöver att jag är så trött och frustrerad.
All lycka och glädje till er som läst så här långt (och alla andra för den delen).
Du är bara 24 år och ger intryck av att vara en intelligent och trevlig person. Du har goda möjligheter att hitta din plats i tillvaron! Du har det bara väldigt tufft, och det har du haft länge. Men jag tror som sagt att om du får hjälp som passar dig bättre, kommer du snart att må bättre. Du är verkligen värd det! 