Dikt om sexåringen

Hittar två:

1.

Filippa är 6 och ska man vara ärlig

Är hon just nu rysligt besvärlig

Och mamma hon undrar vad det är som har hänt

Hon är så besynnerligt inkonsekvent

Hon var så ordentlig förra året

Vek ihop sina kläder och kammade håret

Nu är hon fullkomligt glömsk och slarvig

Längtar till skolan för "leken är larvig"

Ena dagen är hon glad och yster

Andra dagen bara tvär och dyster

Ena dagen länsar hon faten

För att nästa dag bara peta i maten

Och plötsligt är alla kläder för korta

Hon har blivit så lång, babyhullet är borta

Men ibland mellan henne och mig helt privat

Blir hon åter en kelig och liten krabat

Hon är sällskaplig pratsjuk och leker med ord

Men frågar om allt mellan himmel och jord

Hon trivs med att måla rita och snida

Och dansa hoppa cykla och rida

Att få leva ut i överskottsenergi

Är sexåringens bästa terapi

Mellan småbarn och skolbarn är 6 år en sänka

En sorts lillpubertet kan man nästan tänka

2.

6-årslandet är gränsernas land

där skratt och gråt ligger nära

och ilskan är en hemsk krokidil

som sitter på axeln och skriker.

Där tandlös är väntan på nästa tand

men också hopp om flera att lossna.

Så skickligt med kroppen kliva,

klättra i stor balans och sedan

stillsamt, trilla av stolen.

Där stor i alla fall är liten

och liten måste va´ stor

men störst det är alltid de vuxna.

Att veta så säkert med fotens stamp

fast osäkert fladdrar i magen,

och ändå kunna så pass

att jag ser, att jag inte kan.

Där tanken lyfter i puffande moln,

som hakas till storslagna mönster

och talat är sagt med knorr och förstånd,

i mungipans krök lurar Bellman!

Där bokstäver lever ett eget liv

bakfram och lutande stora,

och stoltheten tindrar i ögonens djurp

fast munnen talar om dåligt och fult

i självkritisk, bottenlös svindel.

Jo, 6-årslandet är gränsernas land, utstakat olikt och lika, för 6-årsbarnet att prövande gränsöverskrida i hopp, från sida till sida,

med stöd av bara en hand!