Oroar ni er för er ekonomi?

Ja. Jag har konstant ont i magen och känner mig stressad. Känns som jag ska få magsår. Är föräldraledig och blev varslad under graviditeten så har inget jobb att gå tillbaka till och jag hade en buffert men alla sparpengar gick åt till att betala mat och hyra under de 5 månader som försäkringskassan tog på sig att utreda, besluta och betala ut min fp. Något som egentligen ska ta 30 dagar. Varje månad kommer oväntade utgifter för flera tusen. Känns som att jag håller på att drunkna och varje gång jag försöker ta mig upp ur poolen trycket någon tillbaka mig.

Nej, aldrig. Det har jag nog aldrig gjort heller.

Inte i vardagen för vi går runt och kan spara. Däremot har min man ingen fast tjänst så det är en del oro för hur det kommer bli på lång sikt och jag är missnöjd att vi inte har så mycket sparpengar.

Nej, inte direkt. Jag vet att vi gjort kloka val genom livet och sett till att vi har en buffert för oförutsedda händelser.

Kanske har vi upplevts som trista och tråkiga ibland men jag sover gott om natten.

Japp! Inkomsten är ojämn och jag vet aldrig hur mycket jag kommer att få jobba just den månaden. De flesta månader går jag back, så sparkontot är tömt vid det här laget.

Ja, hela tiden. Jag har inga marginaler alls och det kommer jag säkert aldrig ha och skulder upp över öronen som KF inte ens utreder om de kan utmäta när folk vill att de ska göra det.

Jag oroar mig in i helvete för att aldrig kunna gå i pension. Jag har bra lön men min fru har dålig lön. Då vi blir 65 eller 70 eller 75 elles vad det är då så räknar jag med att statens pensionspengar har slösats på annat.

Tyvärr litade jag tidigare på att med hög skatt så kan man känna sig trygg som äldre, men nu när allt brakar är jag så jävla bitter. Sjukvården, äldrevården, skolorn, inget fungerar snart, och här står jag utan pensionsspar.

Tror att ganska många som inte är ekonomiskt oberoende ibland kan känna oro över sin ekonomi.

Jag vet att jag kan göra det. Oroar mig tex för att inte ha tillräckligt med pengar på sparkontot trots att vi sparar 5000kr i månaden och sällan plockar ut från det. Kommer nog aldrig att sluta oroa mig för att taket ska rasa in, att vi ska få en stor vattenskada som inte täcks av försäkring, eller något liknande.

Detta trots att vi går plus varje månad, har en total belåning på ca 750 000kr med två fasta jobb med ok inkomster.

Jag tror att vissa bara är sådana av naturen.

Har många i bekantskapskretsen som lånat till både renovering och resor men det är inget för mig. Vill känna kontroll över våran ekonomi.

Konstant oro för pengar. Alltid varit fast i låglönearbeten pga ohälsa.  Vågar inte ens tänka på hur det ska gå när tänderna brakar eller nån annan oförutsedd utgift kommer. Pratade med en närstående om detta och vi radade upp alla fattiga vi kände som aldrig skulle klara en tandläkarräkning över ett par tusen, knappt ens det och det var minst 50 % både akademiker, och arbetare, men de allra flesta var pensionärer och folk med sjukdomar eller ensamstående. För jävligt att det blivit så i detta förut ganska välmående och trygga avlånga land.

Varför vi hör så lite om det är inte för att så många har det bra utan stigmat kring fattigdom.

Känner med dig och tror vi är väldigt många. Förhoppningsvis kommer något nytt modigt parti in i riksdan som vågar stå upp för vanligt folk nån gång!