Så sjukt skönt att slippa bonuslivet!!!

Grattis! 
Njut av ett liv där din vilja och dina behov inte tas i sista hand. Där du styr över din egen tid.

Där du inte tas för självklar, någon som "visste vad du gav dig in på" och som därför förväntas ställa upp som bekväm barnvakt när det passar föräldrarna. Utan att för den skull ha någon som helst beslutanderätt angående barnet, boendet, semester, umgänge.....

Själv kämpade jag tyvärr på. Visserligen bor makens dotter på andra sidan jorden nu så visst slipper jag styvisträsket men var det värt det?

Jag stannade för våra gemensamma barns skull men nu i efterhand undrar jag om det var rätt. Jag lever med mina barns far, barnen är snart vuxna och jag kommer inte ifrån bitterheten över ett liv där jag blivit (och tillåtit mig bli) reducerad till ett tjänstehjon utan rättigheter. 

Ett liv där jag varje dag fått kämpa för mina (gemensamma) barns existensberättigande. Att även de är viktiga och behöver tas hänsyn till.

Återigen Grattis till ditt nya fria liv!

Du beskriver helt hur mitt liv varit och mitt råd till dig är att lämna så fort du kan.

Även om ert gemensamma liv skulle bli bättre så kommer det alltid skava i ditt hjärta efter hur han har betett sig. Att behöva kämpa (och förlora) för att ens barn inte ska hamna på sista plats av den andra förälderns biologiska barn leder till en enorm sorg och bitterhet.

Jag stannade och nu är våra barn stora, en har lämnat boet. Min makes dotter bor inte ens i Sverige längre och min man och jag lever ett lugnt liv.

Jag vet att han älskar mig och han är numera väldigt kärleksfull men det hjälper inte. Innerst inne vågar jag inte lita på honom och min egen kärlek nöttes ner bit för bit av alla svek.

Varför stannar jag?  Jag vet inte, kanske för att mitt liv inte ska kännas totalt bortkastat. 

Ja du, varför gjorde jag det? Det har jag frågat mig själv många gånger. Något slags hopp om att det en dag skulle bli bättre vilket det alltså inte blev.

Ja, hans beteende kom plötsligt. Precis som din man satte han sin dotter på en piedestal och gjorde allt för henne och precis som du såg jag det som ett tecken på att han skulle bli en fantastisk pappa till vårt/våra gemensamma barn.

Kanske jag borde gjort som du och lämnat för länge sen. Kanske hade våra barn då blivit viktiga för honom. Jag måste erkänna att tanken slog mig då och då när barnen var yngre men jag trodde ändå att det bästa för barnen var att de växte upp i en "hel" familj.

Inte jag heller.

Hon var hans lilla prinsessa. Han var oerhört engagerad i allt hon gjorde, gick på varje dansträning. Tog ledigt för att kunna vara med på varje skolavslutning. Var noga med att ha hennes favoritmat hemma när hon kom.

Han tyckte att "barn måste få kosta" och hostade gärna upp pengar till ridlektioner och resor flickan gjorde med mamman (som inte hade råd).

Han tog hela inskolningen när hon bytte dagis och vab delades lika med mamman.

När det kommer till våra gemensamma har han endast gått på avslutning när den äldsta tog studenten, annars har han "omöjligt kunnat ta ledigt just den dagen".

Barnens fritidsintressen har jag fått ta hand om, både betalat och skjutsat. Eftersom jag inte har obegränsat med pengar så har också valet av aktivitet varit begränsat.

Våra barn har varit utomlands en gång, en helg i London, mer har det inte funnits pengar till.

Inskolningar och vab har helt legat på mig. Läkarbesök och BVC likaså.

Det jag såg som positivt i hans föräldraskap innan vi fick gemensamma barn kanske jag istället borde ha sett som varningssignaler. Det var kanske naivt av mig att tro att han skulle vara en likadan förälder även för gemensamma barn.

Naturligtvis finns det styvfamiljer som fungerar men utifrån mina egna erfarenheter avråder jag dig från att bilda "ny-familj".

Ja du, om jag bara kunde svara på det...

Själv har jag ju två barn och skulle aldrig kunna göra skillnad på dem eller hysa starkare känslor för den ena.

Gränser fanns det för dottern tills vår första föddes. Då blev det plötsligt väldigt synd om henne och det kompenserades med att överösa henne med presenter och uppmärksamhet och alla gränser upphörde.Det var tråkigt att höra...