Så sjukt skönt att slippa bonuslivet!!!

Och jag förstår verkligen inte hur du har kunnat utsätta dina barn för en separation och låter dom leva med en ensamstående förälder. Hur tänkte du egentligen när du skaffade barn med en man du inte klarade av att leva med? Det är fruktansvärt oansvarigt av dig och dina barn utsätts för ett stort trauma i och med skilsmässan.

Och det är ingen bonus, så jäkla löjligt att behöva använda det ordet för att göra nåt positivt av det. Då är låtsas barn bättre haha. Eller låtsaspappa/mamma.

Nä fyfan. Är i ett förhållande sen 20 år tillbaka. Hade hellre levt själv än att träffa nån med barn. Det räcker med dom jag har.

Särkullarna tillhör inte min familj, bara makens.

Du har inga egna barn misstänker jag. Det du beskriver är inget jag sett varken i min egna familj eller hos vänner och bekanta.

Barnlösa har ju i regel låg tolerans till barn, vilket jag själv hade innan jag skaffade egna. Då är det lätt att barn som är som barn är i allmänhet förstoras upp till snoriga och skrikiga som använder restauranger och affärer som lekplatser.

Men oj vad underbart (inte alls) det skulle vara att växa upp under sådana premisser!

När barnen var lite mindre värda och helst inte skulle öppna käften om de inte blev tilltalade?

Jag är så glad att jag fick växa upp långt ute på landet (8 km till skolan i en liten ort 5k inv. 2 mil till större stad och 8 mil till huvudstaden) där jag fick gå var jag ville med syskonen och leka hela dagarna. Tälta eller sova under bar himmel både med och utan föräldrar, bada och ro i vår båt själva och fiska från att äldsta systern var 10, jag 9 och brodern 7 på sommaren. Åka skidor, pulka, skridskor eller vara inne och baka, pyssla, spela olika spel på vintern. 
Mina föräldrar hade ingen strikt koll på oss ungar och var inte så pjoskiga (jag åt min första antibiotikakur som 16-åring och var hos läkare en gång innan 16 för att sy ihop ett sår, utöver alla obligatoriska kontroller givetvis)  men de båda förklarade ofta för oss att vi barn var nr 1 i de bådas liv "för man älskar alltid sin avkomma mer än sin partner för att det är villkorslöst och det är en bra förälders skyldighet att sätta sina barn främst och älska dem lika mycket oavsett vad vi gör, om vi tappar värderingarna vi lärt oss hemifrån eller det går snett för oss i livet eller vad som". Men bara för det gick det absolut inte att missa mina föräldrars kärlek till varandra, som iofs inte höll till den sista ungen tagit studenten. Men de skiljdes under värdiga former, inget överdrivet bråk inför oss och definitivt inga maktspel. Den enda av oss ungar som inte flyttat hemifrån pga valda gymnasieskolor lite längre bort fick bo vart hen ville och vi andra hälsade på båda lika mycket när vi kom hem, vilket vi gjorde ofta i den åldern. Vi hade rum hos båda och var lika välkomna i båda hemmen. 

Med tanke på min uppväxt tycker jag fruktansvärt synd om barn som lever i Sthlm eller GBG´s innerstäder. Ungarna får ju inte gå ut själva till en viss, ofta alldeles för hög ålder, men ändå förståeligt om man väljer att låta ungarna växa upp på en sådan barnfientlig plats. Ungarnas liv fylls upp med 3-4 aktiviteter i brist på annat för dem att göra, vilket leder till att ungarnas liv blir detaljstyrt efter ett schema.

En stor sak som ändrats är föräldrarnas pjoskighet. Många åker till akuten (!) för 38,5 graders feber. Något de flesta inte kom på tanken att göra för 30 år sedan. Man litar inte heller på sina barn och vill att en vuxen kontrollerar barnen tills de är 12 år! Läste en tråd igår om att ungar inte bör gå själva till skolan för ens i 12-årsåldern. Då måste ju en förälder vara taxi varje dag? Mina klasskompisar gick till skolan från 7 när de började, vi som bodde på landet fick skolskjuts om vi hade mer än 3 km till skolan upp till 10-årsåldern, efter det var det 5 km till 12 år, vilket ledde till att både jag och syskonen oftast cyklade de 8 km till skolan vid väder istället för att passa lokala busstider. Hjälm var det inte så noga med då, jo vid ridning, men hjälmen byttes knappast ut varje gång man ramlat och slagit i den, säkerhetsväst såg vi någon enstaka nybörjare som hade. Det var annorlunda då och jag kan egentligen inte uttala mig så mycket om föräldrarskap idag förutom det jag ser. Men allt verkar vara så svårt med att vara förälder idag pga alla krav som föräldrarna själva ställer på varandra. Man ska dyraste barnvagnen, dyra kläder osv, osv finns hur mkt som helt som dagens föräldrar känner press över. Handeln producerar bebisgrejer man inte ens trodde fanns och knappast behövs men många föräldrar faller för att ha "rätt" saker.

Jag vet att jag blev en aning långrandig här. Tummen upp till alla föräldrar som pallar ökade krav från de flesta håll! 

Ja nu finns det ju bonusfamiljer sol fungerar så det kanske var så att du inte var rätt för den här familjen. Den nya fungerar kanske bättre och livet med bio mamman fungerar bättre. Alla är inte skapta för alla.

Jag och min man är. Känner dessutom många som känner på samma sätt som vi. 

Den sidan finns också och det är minst lika illa. Men det verkar skiljas på barn o barn om jag säger så.

Vi får väl se om min dotter behandlas bättre nu när hon också ska bli ett stackars varannan veckas barn.

Trist att det ska bli så men det är som det är.

Jag får hoppas på att han kanske går med på att hon får bo hos mig men det mest troliga är att han som ensamstående pappa kommer börja överkompensera henne också pga dåligt samvete. Det är så han funkar!

Ja så känner du nu. Det ligger färskt i minnet. Ge det lite tid så ska du se att när man väl är kär på riktigt så skiter man i om han har barn eller ej.

Eller så har du flax och blir kär i en kille utan barn.

Lycka till och njut av att vara ensam.

När man väl frigjort sig från saknaden av att ha någon att vakna upp med en helgmorgon så är livet som singel lyx med mycket kvalitativ egentid.

En fördel med att vara singelpappa är att man inte har någon barnstress.

Lugnt och skönt :)

Va skönt, jag hoppas du hittade kärlek ändå. 16 år är lång tid.

Men hjälp, vad är det fruktansvärt hemska detta barn har gjort mot dig?

I övrigt ser jag partners barn enbart som bonusar som förgyller mitt liv med kärlek och glädje

Jag förstår till 100%!! Jag har levt ihop med min sambo och hans barn nu i över 3 år och det tycks aldrig bli lättare eller bättre! De vill ha ett liv som de hade tidigare och jag tycker att alla borde anpassa sig lite när en ny kommer inte i familjen. Inte nog med att man alltså måste anpassa sig till deras veckor och när man får ha semester pga barnens veckor eller lov. Man ska dessutom ändra om hela sitt liv och smöra och ställa sig in, laga mat, städa efter och fjäska för någon man helt saknar kemi för. Det tar på energin och man undrar ibland hur fan man står ut !!!