Grattis! Jag har åtta år kvar. Räknar dagarna. Styvbarnet hälsar fortfarande inte på mig efter tre år under samma tak. Men självklart ska jag vara som en extramamma och diska och laga mat och tvätta! Nej, fuck det. Jag står bara ut och gör min grej numera.
Först propagerar kvinnor för att antalet skilsmässor med barn ska öka. Sedan blir kvinnor sura för att de vill leva med män som har barn sedan tidigare. Det är väldigt väldigt märkligt och ologiskt.
Ja, det förstår jag. Vad jag inte förstår är varför folk envisas med att inleda ett förhållande och ens överhuvudtaget dejta någon med (i alla fall minderåriga eller hemmaboende) barn sedan innan. Det har jag aldrig gjort och har definitivt inga planer på att någonsin göra heller. Nu har jag själv barn och är ensamstående och ändå tänker jag absolut inte dejta män som också har barn (dejtar för övrigt överhuvudtaget inte alls) och det kommer aldrig flytta in en man i vårt hem, utan skulle jag mot förmodan träffa någon nån gång så blir det särbo och definitivt inga gemensamma barn! Jag tänker aldrig bli en så kallad ?bonusmamma?. Aldrig i livet. Det ligger i mitt, men allra främst mitt barns, intresse att hålla ?bonusfamilj? och ?styvförälder? borta från våra liv. Förutom att det skapar onödiga konflikter, stress och drama i vardagen så är risken för barn att bli sexuellt utnyttjade, misshandlade, mördade eller allmänt illa behandlade betydligt högre när ?bonusföräldrar? finns med i bilden. Det är en känd riskfaktor. Den risken tänker jag inte utsätta mitt barn för och fattar verkligen inte varför andra villigt utsätter sina barn för det.
Någon tar illa upp ser jag. Du kanske skulle ta och fundera på varför. Hur som helst, nu är det dock så att du inte har någon aning om anledningen till att jag blivit ensamstående och hade du haft det hade du nog känt dig ganska dum. Jag besparar dig det, och sträcker mig så långt som att säga att jag inte är ensamstående av de anledningar du tror.
Hon kanske är änka, vad vet du om det?
Spara du dina elakheter för dig själv så mår du nog bättre.
Signaturen (Ä) har i alla fall vett nog att inte utsätta de stackars traumatiserade skilsmässobarnen för ytterligare ett trauma, nämligen att utsätta dem för en styvförälder. Till skillnad från dig själv.
Där har du fel. En separation behöver inte alls vara skadlig för barnen, tvärtom. Det kan faktiskt vara en befrielse. Att man är separerad motsäger på intet vis att barnen kan träffa och ha bra kontakt med båda föräldrarna. Många skilsmässobarn mår bra och trivs med lugnet som kommer av att föräldrarna inte nöter på varandra och bråkar jämt. Även kärnfamiljer kan drabbas av att föräldrarna börjar bråka, tappar kärleken för varandra och bestämmer sig för att skiljas. Ingen kan veta i förväg hur det är att leva med en annan människa i 10, 20 år. Människor förändras, tiderna förändras. Det man är skyldig sina barn är att, om man märker att det är ohållbart att leva med den andra föräldern i den familjekonstallation man gör- skiljas.
Det är exakt detta som är anledningen till att jag aldrig kommer att bli bonusmamma. Det är bara att läsa här på FL för att se att bonusmammor ofta utnyttjas som en betjänt som man kan lämpa över ansvaret för andras ungar på. Man får inte heller säga ett endaste knyst om att bonusbarnen är jobbiga, för då är man en empatilös häxa som får skylla sig själv, till skillnad från föräldrar som får styrkekramar när de klagar på sina egna barn.
GÅ!
Det finns gott om fina människor att leva med, Man behöver inte välja en som redan har barn. Vänta inte i 8 år, gå nu!
Svar till alla som skammar bonusmammor för att de borde veta vad de gav sig in på: många av oss upplever att det var enkelt de första åren, som en smekmånadsfas kan man nästan säga. Precis som med nyförälskade par så ser man mest fördelarna och har en positiv inställning. Speciellt innan man har flyttat ihop med bonusbarnet. Alla inbördes anstränger sig för att ha en fin relation och är artiga mot varandra. Efter några år har man slappnat av mer i relationen, bor ihop och har kanske skaffat barn ihop, bonusbarnet har vuxit upp mer och man sliter på varandra i vardagen. Man upptäcker att bonusbarnet har fått en så slapp uppfostran så att det knappt har vett att hälsa på vuxna. Det som man tyckte var gulligt med en fem-åring är inte lika gulligt på en pubbe-unge. Det man hade överseende med i början är inte lika enkelt att stå ut med efter sex år. Och då kan det i många fall bli så att det är mycket irritation inom styvfamiljen i perioder. Dessutom har man exet att ta hänsyn till, och det kanske kändes ok när allt var rosenskimrande men efter 8-10 år är man ganska trött på att höra hennes åsikter i sin egen vardag. Ens man kan vara mer eller mindre stöttande i detta men det är inte helt och hållet hans fel att det gnisslar heller. Det är skönt att slippa helt enkelt. Sen är det så att många har fina relationer inom bonusfamiljen igen efter några år, dvs att det går upp och ner. Precis som i ett äktenskap. Och många många är dom kvinnorna och männen som gifter sig och skaffar barn, för att sen skilja sig. Ska vi skamma dom också lika hårt? DU VISSTE vad du gav dig in på!!