Efter flera långa år slipper jag äntligen leva med andras barn och allt vad det innebar. Kommer ALDRIG någonsin att göra det misstaget. Kommer ALDRIG dejta någon som har barn igen. Ryser när jag läser om hur andra har det som sitter fast i bonusträsket.. Fyfaaan vad skönt att slippa allt!
En geniunt nyfiken fråga till alla er som säger grattis till TS och avskyr bonuslivet, vad är det som gör att ni inte uppskattade det ? Jag menar, att ni skulle komma på 2a, 3e eller 4e plats i mannens/kvinnans liv måste ni ju förstått när ni inledde förhållandet?
Svar till alla som skammar bonusmammor för att de borde veta vad de gav sig in på: många av oss upplever att det var enkelt de första åren, som en smekmånadsfas kan man nästan säga. Precis som med nyförälskade par så ser man mest fördelarna och har en positiv inställning. Speciellt innan man har flyttat ihop med bonusbarnet. Alla inbördes anstränger sig för att ha en fin relation och är artiga mot varandra. Efter några år har man slappnat av mer i relationen, bor ihop och har kanske skaffat barn ihop, bonusbarnet har vuxit upp mer och man sliter på varandra i vardagen. Man upptäcker att bonusbarnet har fått en så slapp uppfostran så att det knappt har vett att hälsa på vuxna. Det som man tyckte var gulligt med en fem-åring är inte lika gulligt på en pubbe-unge. Det man hade överseende med i början är inte lika enkelt att stå ut med efter sex år. Och då kan det i många fall bli så att det är mycket irritation inom styvfamiljen i perioder. Dessutom har man exet att ta hänsyn till, och det kanske kändes ok när allt var rosenskimrande men efter 8-10 år är man ganska trött på att höra hennes åsikter i sin egen vardag. Ens man kan vara mer eller mindre stöttande i detta men det är inte helt och hållet hans fel att det gnisslar heller. Det är skönt att slippa helt enkelt. Sen är det så att många har fina relationer inom bonusfamiljen igen efter några år, dvs att det går upp och ner. Precis som i ett äktenskap. Och många många är dom kvinnorna och männen som gifter sig och skaffar barn, för att sen skilja sig. Ska vi skamma dom också lika hårt? DU VISSTE vad du gav dig in på!!
"Makens barn är skrikiga snorungar och trotsiga tonåringar men MINA barn är hur ordentliga och artiga som helst"
"Min man är så flat och mesig när han pratar med barnens mor"
"Maken prioriterar barnen före mig och mina barn trots att jag gnällt sönder hans tillvaro för att han ska fatta att mina barn är viktigast"
Alltså, gör era män en tjänst och avlägsna er från deras närvaro. Om det här är vad ni tänker så är era och era mäns liv bättre om ni lever som särbos eller ex.
Det säger du nu ja, vänta ett par månader och du kommer sakna dina fd bonusbarn. Så kommer du känna dig som en idiot och tvivla på ditt eget förstånd. "Hur kan jag sakna något jag störde mig på?" och dylikt. men fall inte i fällan att söka upp det igen för den sakens skull :)
Det är hjärnans lilla sätt att jävlas med en, den gillar att plåga en med tvivel efter varje viktigt beslut man tar i livet och ge en känslan av att man valde fel.
Sambons barn kommer aldrig tillhöra min familj någonsin. Det lilla sambon äger kan ungen får ärva utan att jag blir strandsatt
Har din sambo bra kontakt med sitt barn ,så kommer han finnas i ditt liv ochså .Och arvet ja,se till att det går bra med tanke på dig själv.
Jag kan bara tala för mig själv, jag blev tillsammans med en man som hade en söt och mysig trettonåring. Nu har den söta och mysiga trettonåringen förvandlats till en slö, ocharmig och oartig artonåring, som gått om ett år i skolan, gör noll knop hemma och endast öppnar munnen när han kräver mat (i mängder, som jag förväntas betala hälften av, för att ?jag visste vad jag gav mig in på?. Och nu säger ni säkert: ?så är ju alla tonåringar?? Jo. Men det visste inte jag. Jag har inte haft några tonåringar själv tidigare. Och när mina barn blir så gamla så kommer jag älska dem gränslöst ändå. Men det gör jag inte med min mans son. Och det är väl inte straffbart?
Hur lätt är det att hitta en vettig tjej runt tretti som inte har barn?
Som nätdejtare har jag erfarenheten att de som finns tillgängliga och inte har barn är ett fåtal (och kräsna ). Ja jag har försökt någon gång dejta en varannan veckas morsa men det var trassel med barnen konstant och exet var taskig så jag stack från sörjan.
När man läser den här tråden förstår man verkligen var epitetet "the evil stepmother" kommer ifrån.
Stackars barn..