Efter flera långa år slipper jag äntligen leva med andras barn och allt vad det innebar. Kommer ALDRIG någonsin att göra det misstaget. Kommer ALDRIG dejta någon som har barn igen. Ryser när jag läser om hur andra har det som sitter fast i bonusträsket.. Fyfaaan vad skönt att slippa allt!
Fattar inte varför man sätter sig i den situationen från början.
Jag har 1,5 år kvar innan min mans son slutar gymnasiet, förhoppningsvis flyttar, aldrig flyttar hem igen och låter mig, min man och våra två gemensamma barn ha det familjeliv som jag vill ha. Som jag längtar. Avskyr varje vecka han är här och skulle önska han flyttade hem till mamman på heltid.
Varför skaffar ni barn med dom här männen då om bonusfamiljen är så hemsk? Visst jag kan förstå att man kan bli oplanerat gravid men jag tror knappast att alla blir oplanerat gravida ovh dessutom flera gånger... Så om ni märker att ni hatar att mannen har barn sedan innan, ogillar barnet, hatar exet eller vad det nu är hur kan ni då komma fram till att det är en bra idé att gå vidare med steget att SKAFFA BARN med mannen snarare än att lämna förhållandet??
Jag har aldrig utsatt mina barn för en separation eller skilsmässa. Skulle aldrig göra det heller.
Jag har 1,5 år kvar innan min mans son slutar gymnasiet, förhoppningsvis flyttar, aldrig flyttar hem igen och låter mig, min man och våra två gemensamma barn ha det familjeliv som jag vill ha. Som jag längtar. Avskyr varje vecka han är här och skulle önska han flyttade hem till mamman på heltid.
Jag har 1,5 år kvar innan min mans son slutar gymnasiet, förhoppningsvis flyttar, aldrig flyttar hem igen och låter mig, min man och våra två gemensamma barn ha det familjeliv som jag vill ha. Som jag längtar. Avskyr varje vecka han är här och skulle önska han flyttade hem till mamman på heltid.
Men det är ju era MÄN det är fel på!
Har läst vissa kommentarer och allt verkar handla om att kasta skit mot bonusbarnen men en bra man och en bra pappa lastar inte över föräldraskapet på sin nya kvinna! En bra man kräver inte att den nya kvinnan ska slava under samma tunga förhållanden som en bio mamma. En bra man låter inte ungarna styra och ställa och förstöra, han sätter gränser och tar sitt föräldraansvar!
Det är ju era lata män som utnyttjat er ju. Reagera på DET istället för att beskylla barn till frånskilda föräldrar för att de råkat finnas. För det kan likaväl bli så att ni själva hamnar i separation och ERA barn kommer bli de där oönskade ynglen som nästa kvinna kommer spy galla över.
Grattis. Båda du och barnen slipper lida nu.
Win - win situation.
Vi har tyvärr gemensamma barn och jag älskar min man så jag står ut. Efter dessa åtta år så kommer vi ha många fina år att leva familjeliv på, fast utan styvbarnet.
Det är väldigt skönt att slippa familjelivet öht.
Speciellt när man läser här på fl blir man mörkrädd. Finns så mycket hemskt som kan hända, så mycket ansvar att ta och man blir oerhört sårbar när man har en familj man älskar över allt annat.
Jag är 37 och har inte känt någon biologisk klocka alls, så jag är rätt säker på att jag aldrig ändrar mig. Är dessutom singel och är nöjd med det nu.
Självklart är det mina tankegångar som är avvikande. Givetvis får man hur mycket som helst tillbaka från en familj som kärlek så gränslös att vi barnfria inte lär förstå hur det känns, att få se barnen växa upp och utvecklas till egna individer. Se barnen hitta på tokigheter och skratta tillsammans hela familjen.
Men det är verkligen inget för alla.
Men jag vill ge en jättekram till alla föräldrar därute som fixar föräldraskapet och ser till att en ny generation tar vid, föräldrar som ger av sig själva och sätter sina barn främst i alla väder trots att vara förälder kan vara ett rätt otacksamt jobb ibland. Jag beundrar er som fixar det!
(Alla föräldrar gör ju inte det, detta är riktat till alla bra föräldrar, som gör sitt bästa för att fixa vardagspusslet..)