Efter flera långa år slipper jag äntligen leva med andras barn och allt vad det innebar. Kommer ALDRIG någonsin att göra det misstaget. Kommer ALDRIG dejta någon som har barn igen. Ryser när jag läser om hur andra har det som sitter fast i bonusträsket.. Fyfaaan vad skönt att slippa allt!
Vi lever i en kärnfamilj och även om jag har aldrig varit med om bonuslivet så kan jag förstå att det måste vara mycket påfrestande. Även väluppfostrad gemensamma barn innebär ju otroligt mycket jobb och en hel del pysslande men då har man ju bara gemensamma barn att ta hand nde om, två föräldrar som förhoppningsvis har liknande syn på uppfostran och älskar alla barnen lika vilket så att man orkar och känner att det är värt det.
Att ha styv/halvsyskon och bio/bonusföräldrar som ska funka ihop, prioriteringar som ska göras utan att någon ska känna sig nedprioriterad, semester och ledigheter som ska synkas, julfirande och liknande som ska funka, ekonomiska biten som kan vara en utmaning med olika förutsättningar och inkomster när frågan om rättvisa kan komma upp hela tiden, nej allt detta skulle jag inte orka med
Händer det något i framtiden så bor jag hellre ensam faktiskt.
Sedan finns det familjer där allt funkar väldigt fint också. Min sambo var barnlös när vi träffades för 11 år sedan, jag har tre döttrar som då var 0, 4 resp 6 är och nu är tonåringar utom minstingen som är 11 år. Mina barn ÄLSKAR min sambo, och det är ur hjärtat fullt besvarat.
En kväll sa en av tonåringarna till min sambo: "egentligen blev du mamma redan 2002, du visste bara inte om det"....
Förstår det. Varför ska man gilla andras barn för att det är barn per automatik? Visst har dom inget val eller gjort nåt fel. Man måste göra det bästa av situationen. Men brukar tänka det om barnens kompisar som är här ibland, fy för att hamna i ett förhållande med nåt av deras barn. Jag låter elak, men så är det. Står knappt ut en timme med vissa.
Mina är såklart inga änglar, men dom älskar jag såklart.
Och det är ingen bonus, så jäkla löjligt att behöva använda det ordet för att göra nåt positivt av det. Då är låtsas barn bättre haha. Eller låtsaspappa/mamma.
Nä fyfan. Är i ett förhållande sen 20 år tillbaka. Hade hellre levt själv än att träffa nån med barn. Det räcker med dom jag har.
Och det är ingen bonus, så jäkla löjligt att behöva använda det ordet för att göra nåt positivt av det. Då är låtsas barn bättre haha. Eller låtsaspappa/mamma.
Nä fyfan. Är i ett förhållande sen 20 år tillbaka. Hade hellre levt själv än att träffa nån med barn. Det räcker med dom jag har.
Och det kan fungera utmärkt utan att den nya tar på sig en föräldraroll.
Sambon hade två barn med sig in och jag har aldrig haft en föräldraroll gentemot dem. De har två föräldrar redan
Varför rata alla med barn ? Jag är separerad med små barn. Mannen jag dejtar har barn i tioårsåldern. Han erkände att han egentligen ratat alla kvinnor med små barn men han föll väl för mig ändå av någon anledning. Vi har båda stabil ekonomi, bor i varsina hus, osv. varannan vecka sköter man om sina barn i sitt hus, varannan vecka umgås vi själva mycket. Under barnveckorna längtar man efter varandra, ses över en lunch och hinner en skön snabbis lite då och då.... Vi reser till storstäder och är uppe hela nätter när det bara är vi. Jag vet inte om jag vill integrera våra familjer till bonusfamilj, man kan väl leva som vi gör? Det bästa av två världar... Och om ca X år har ju hans barn flyttat ut från boet. Då har vi hela livet på oss att vara tillsammans mer (om han står ut att träffa mina barn lite mer)... Om vi fortfarande hänger då....
Varför skaffar ni barn med dom här männen då om bonusfamiljen är så hemsk? Visst jag kan förstå att man kan bli oplanerat gravid men jag tror knappast att alla blir oplanerat gravida ovh dessutom flera gånger... Så om ni märker att ni hatar att mannen har barn sedan innan, ogillar barnet, hatar exet eller vad det nu är hur kan ni då komma fram till att det är en bra idé att gå vidare med steget att SKAFFA BARN med mannen snarare än att lämna förhållandet??