Efter flera långa år slipper jag äntligen leva med andras barn och allt vad det innebar. Kommer ALDRIG någonsin att göra det misstaget. Kommer ALDRIG dejta någon som har barn igen. Ryser när jag läser om hur andra har det som sitter fast i bonusträsket.. Fyfaaan vad skönt att slippa allt!
Jag har också svårt att förstå att man flyttar ihop med en förälder där det inte funkar med barnen. Det blir inte bättre. Hade sambons barn och jag inte klickat så hade vi inte blivit sambos.
Sedan har det inte alltid varit en dans på rosor. Puberteten var inte rolig, men sonens var värre. Tack vare att sambon var förälder, dvs tog hela paketet när det gäller sina äldre barn. Och jag och barnen plockade russinen ur kakan, så fungerade det ändå.
Jag har alltså inte tagit hela paketet och inte heller sambons barn.
Hur har du gått tillväga för att plocka russinen ur kakan med bonusbarn plus gemensamma barn? Skulle gärna vilja veta rent konkret vad det betyder. Hur har dina barn kunnat plocka russinen ur kajan med sina halvsyskon? Tacksam för tips.
Inga problem. Eftersom sambon tog ansvaret över sina barn.
Jag gjorde roliga saker som var uppskattat av både mig och barnen.
Det är stor åldersskillnad mellan syskonen så de äldre syskonen gjorde roliga saker med sin lillebror
Självklart var det inte en dans på rosor hela tiden
Men enkelt. Sambon uppfostrade, jag roade dom, som en faster eller moster
Tack för ditt svar. Du får det att låta så enkelt. Fast du skriver att det inte var en dans på rosor. Din sambo måste ha varit en bra uppfostrare i dina ögon, eftersom du inte kände att du behövde lägga dig i, eller? Var det aldrig orättvist mellan barnen, att tex din egen son kom i kläm pga de äldre halvsyskonen? Hur struntar man att lägga sig i uppfostran när vissa grejer påverkar det yngre gemensamma barnet? Undrar jag. Det är åtta år mellan mitt styvbarn och vårt gemensamma barn. Det äldre halvsyskonet favoriseras och särbehandlas av sin pappa och behöver inte visa respekt eller basal artighet gentemot mig eller sitt lillasyskon. Det är svårt att inte lägga sig i uppfostran då.
Men här är det ju din man det är fel på. Du ska inte försörja hans son, det är inte ditt ansvar. Att han gått om ett år är inte någon big deal, vissa behöver det. Att han däremot inte hjälper till hemma och är oartig det är ju två problem som pappan bör ta itu med.
Jag vet bara inte hur jag ska göra, börja vägra betala hans mat eller vägra laga mat när han är hemma hos oss? Min man hävdar att jag visste vad som ingick i paketet när vi flyttade ihop, men jag menar ju att saker och ting kan ändras, och ens inställning till en person kan också ändras. Det här är väldigt svårt, speciellt efter att vi fick gemensamma barn. Det känns då som att mina känslor för min mans son svalnade betydligt och min respekt för honom försvann. Jag önskar att jag kunde känna annorlunda, men jag kan inte, och jag kan inte tvinga mig själv till det heller.
Nej, det är att leva som man lär. Hade ju varit konstigt om (Ä) levde bonusfamilj och totalt dömde ut det.