Katten biter lätt

Hon gillar dig helt enkelt Och det kan faktiskt komma lite plötsligt. Tänker på min hona - när jag hämtade henne och hennes bror från uppfödare, var hon alltid väldigt skydd och försiktigt. Sen en vacker dag då jag pratatde med henne (kanske några veckor senare), man kunde se på hela henne hur hon helt plötsligt erkänt mig som sin och totalt accepterat mig. Jag varit hos en trimmare för nån månad sen och hon sa nästan skrattande - Gud, man ser bara på hennes blick hur hon älskar dig Och hon också nafsar så som du beskriver när jag klappar mig - det är typ hennes sätt att visa sin kärlek, hennes sätt att "klappa" mig

Som andra har skrivit, katten gillar dig, mycket. Mina nafsar också lite lätt på handlederna/underarmarna, det är som om de bara tar lätt med de små framtänderna. De har även börjat nafsa på min fru, jag blir aldeles varm i kroppen när någon av dem sitter och tittar trånande på henne eller buffar på magen eller brösten med sitt lilla huvud.

Sen kan det mycket väl vara så att katten märker att det är något med dig som inte är bra, katter vet saker...

Katter är underbara små varelser. Båda två brukar sova med oss i sängen, ibland snarkar någon av dem lite grann, jag blir alldeles fnissig .

Min förra katt sov ofta under täcket med mig, så härligt det var med kattvärmen. Dessa två vill inte ligga under täcket. Blir nog för varmt för dem.

Awww, så underbart

Det är ju så klart mindre roligt när de får kattfnatt och börjar kivas med varandra och hoppa på oss i sängen, de är inga lättviktare, honan väger 6 kg och hanen 8, så det gör ont.

3,5 är ju ganska normalt för en honkatt, mina är Maine Coon som blir lite större.

Min förra var en Skogis, (åtminstone trodde alla det, han hade den typiska skogistecknginen och huvudformen, men var en "hittekatt" som jag tog hand om) som var i 5 kg-klassen. Vi fick 16 år tillsammans, saknar honom fortfarande...

Vi har ju 3 våningsplan, det är helt otroligt hur snabbt de kan fara upp och ner i huset när de är på bushumör.

Precis, det är så med katter. Man älskar dem precis som de är.

Han följde mig vart jag än gick, lärde honom att gå i sele och åka i cykelkorgen. På stranden fick han springa fritt när vi var ensamma, han älskade att vara där. Stod och sniffade in alla dofter som kom från havet.

Jag strödde ut hans aska där. 

Tack för dina snälla ord  Du är också en riktig kattvän och din kisse kan vara glad att ha dig som tjänarinna

Skoglund (eller Skogman eller Skogaholm) som jag kallade honom var ca 3 år när han kom till mig, så det var att börja om från början med koppel och sele, men med tålamod så gick det bra. Började med att leda cykeln med honom i korgen, sedan cykla sakta där det inte var trafik tills han var van. Det var ju inte mer än ett par km till stranden heller.

Det tog ett tag, och länge var han som en ostyrig hundvalp, men med positvt beröm och godis gick det till slut. samma med korgen, vande honom att sitta i den inne, och bar runt honom. sen ut i trapphuset och bära upp och ner, lite mer för varje gång, mycket godsaker och beröm.

Han såg så mallig ut när han satt och tittade omkring sig när jag cyklade med honom.

Gör det! det är så kul att vara ute med kissarna. Nu har vi ju fått byggt en stor rastgård där kissarna kan vara hela dygnet om de vill. De får vara lösa med oss i trädgården när vi är med, de visar inget intresse av att försöka rymma heller

Det sorgliga är när den dagen kommer då man måste fatta ett svårt beslut Min förra blev ju sämre sitt sista år och fick svårare att röra sig, det märktes på honom så tydligt att han inte ville längre. Det blev en sista tur till stranden, fick låna en bil den dagen, ville inte ta honom på cykeln. Jag bar honom ner på stranden, sen satt vi på en filt tills solen gått ner, han gick omkring lite grann och nosade som han brukade. På kvällen hemma fick han handskalade räkor och sov en sista natt med mig. Hos veterinären var de jättefina, de tände ett ljus i rummet och jag satt med honom invirad i sin gosefilt och så fick han gå över regnbågsbron... Men på hemvägen bröt jag ihop helt, taxikillen fick hjälpa mig in, sen var jag hemma från jobbet en vecka och bara sörjde. Några månader senare kom de här in i mitt liv, en röd kille och en trefärgad tjej. De är viktiga för mig, de små liven.