Hur skulle ni reagera om er fru sa detta

Har du sagt vad han kan göra för att attraktionen skulle komma tillbaka? Eller bara gav hohom fakta att så här är det?

Har du sagt vad han kan göra för att attraktionen skulle komma tillbaka? Eller bara gav hohom fakta att så här är det?

Jag hade blivit väldigt ledsen och sagt som din man, om du fortsätter att känna så finns det ingen framtid för oss. Men jag hade varit mer än redo att jobba på förhållandet, om du kunde formulerat vad som var fel. Samtidigt hade min kärlek till dig fått en törn och jag hade försökt att fjärma mig för att inte bli alltför sårad när du sticker. För det brukar inte sluta bra när kvinnor tappat attraktionen.

Oj, hade min fru uttryckt det så rakt på sak så hade jag blivit både ledsen och uppgiven.
Lusten är en sak, den kan komma och gå, och inbillar jag mig, går att göra nånting åt.
Men att attraktionen försvunnit hade jag nog sett som en definitiv spik i kistan.
Hade nog börjat planera för ett liv utan henne, distanserat mig som någon skrev ovan.
Särskilt om jag varit i 30-års åldern och har tid på mig att "börja om" med någon annan.
Ett äktenskap utan sex, med ömsesidig attraktion, håller nog tyvärr inte i längden.

Har du fortfarande lust kvar?
Dvs har du sexuella tankar/fantasier eller är de också helt borta?

Sedan är det lite svårt att avgöra vad som ligger bakom din tappade attraktion baserat på att du inte sagt så mycket.. 

 Du skriver att ni älskar varann och trivs ihop, samtidigt säger du så här, och det låter ju inte så kärleksfullt, snarare som att ni går varann på nerverna.
Jag har sagt t.ex. att vi ska försöka ha mer tålamod med varandra och inte snäsa åt varandra, utan istället vara förstående och respektfulla. Att vi ska försöka vara mer positiva och tacksamma för det vi har.

OM ert förhållande skall kunna funka behöver ni nog ta hjälp utifrån, familjeterapi e.dyl.    men då måste ju även han vilja förstås....

Min man är också deprimerad och jag sa ifrån att han måste börja arbeta med sig själv om det ska finnas någon framtid för oss. Detta trots att jag kände som du, att jag till 95% var helt säker på att jag skulle bli lyckligare utan honom. Medan han i sin tur inte kan tänka sig ett liv utan mig. 

Han är också väldigt lat och det är fruktansvärt oattraktivt. Men i två v tog han tag i sig och sitt mående eller ja, iaf betedde han sig som han var i början av vårt förhållande som har varat sedan 2011.

;Men det höll i två v... Han har inte gjort någon ansträngning att hitta hjälp för sitt mående och jag har föreslagit en mängd olika sätt, inkl hypnosterapi. 

Han menar att inget kommer att fungera. Så nu vet jag varken ut eller in. Slutade han jobba på det för att jag efter två v visade uppskattning (inte med sex) för hans ansträngning eller orkar han bara två v i stöten? 

Många frågor och jag har själv gått in i väggen på kuppen så jag orkar inte med att ta tag i det nu. När jag orkar kollar jag dock på bostäder mindre än denna för denna är så pass dyr, jag vill inte lägga så stor del av min lön på att bo bara. 
Jag rensar ur mina grejer när jag orkar, jag vill inte äga så mycket saker, det är bara jobbigt vid flytt osv. 

Att vara den som kämpar är tufft och svårt när man själv dessutom är den som inte har direkta problem med att lämna, medan den som inte kan tänka sig det bryter ihop men gör inget åt saken. 

Börja med att säga att han behöver söka hjälp för sitt mående. Be honom också att kolla sina värden, har man tex d-vitaminbrist kan det ge depressionsliknande symptom men inte alla läkare vet, eller bryr sig om det utan skriver ut antideppiller direkt. 

Finns även andra vitaminer och mineraler som vid brist av dessa kan ge depressionsliknande symptom. 

Se om attraktionen kommer tillbaka, det gjorde det för mig under de två v han var som förr. Det är absolut värt att försök, men också viktigt att sätta upp en gräns för hur länge man orkar. 

Om man inte har en attraktion...
varför ihop? Varför inte sagt det med en gång?

Om du sagt så som du beskrivit, tyder det tyvärr på ringa social kompetens. Alltså, har du ingen erfarenhet av förhållanden eller människor alls? Att säga som du gjort, är som att stoppa allt konstruktivt samtal, förstår du inte det?

Att vara ärlig är inte samma sak som att vara plump. Du borde lagt upp det helt annorlunda, tex börjat med att fråga honom hur han känner och sedan sagt att du inte riktigt känner samma som innan men att du gärna vill se om ni kan få tillbaka det ni hade på något sätt. Eller prova att leva isär en period (Men inte dejta andra då) för att börja längta tillbaka till varandra. Nu har du nog tyvärr gjort bort dig så mycket att det blir svårt att reparera.

Du beskriver mitt liv....  

Magnesium och kalcium är också bra mot värk i kroppen. Sen kan man ju få värk när hjärnan är utarbetad men man inte har lyssnat. Min man har värk men vägrar träna vilket han behöver pga slitsamt jobb, men han bara fräser att han rör sig hela dagarna. Ja, men FEL rörelser. Det går inte in. Han säger också att vi inte har råd med gymkort men jag talade om att på badhuset är det billigt. Han verkade fundera lite på det men än har inget hänt. Han vägrar också ta vitaminer.

Jag TROR att han kommer att bli bra, men allt går så evinnerligt långsamt! Jag vet inte om jag orkar vänta in honom. Har varit sjuk nu för att jag inte orkar mer. Så jag MÅSTE sätta stopp för hans beteende eller bryta mig loss. 

Om han inte vill söka hjälp så tyck inte synd om honom. Du kan inte ändra HONOM, bara på dig själv och din egen situation. Jag har slutat tycka synd om och ställer krav, men det fungerar inte så bra det heller. Jag vill heller inte vara den där som tjatar tjatar tjatar jämt. Jag är inte hans mamma.