Fler som känner att ni aldrig kommer att träffa någon?

Lär man känna en man peux en peux kan känslor uppstå..om man tar det lugnt.

Jag har varit singel i 14 år o inte varit i närheten av en karl på den tiden.

Är 40 +.

Folk är inte intresserade av att lära känna varandra utan går enbart efter utseendet o då är det kört om man inte är blondin, smal som en galge o bär mer smink än en clown.

Jag har haft två långa förhållanden o har vägrat vara någon madrass utöver dessa.

Min kropp o utseende visar att jag har fått kämpa o mött hårda o svåra motgångar i livet, nu sist cancer, o det är ju inte attraktivt.

Vem bryr sig om att jag är stark, omtänksam, någon som stannar kvar när det stormar o nöden blir svår, bra på matlagning o i sängen, romantisk är trogen, inte pengakåt o är den första att hjälpa o ge en trygg famn när det behövs?

Du kan missa många guldkorn ts, om du inte ger tiden en chans att känna attraktion för någon.

Du kanske inte kan sätta en ribba för när du ska känna "det" men du kan sätta ribban för vad för slags kritierier som är nödvändiga för att ha ett förhållande. Det kanske inte alltid måste vara perfekt för att det ska duga.

Du kanske inte kan sätta en ribba för när du ska känna "det" men du kan sätta ribban för vad för slags kritierier som är nödvändiga för att ha ett förhållande. Det kanske inte alltid måste vara perfekt för att det ska duga.

Det där är nog mitt blivande inlägg.

Jag är 27, har ett barn sen 9 år tillbaka. Var dessvärre aldrig riktigt kär i hans pappa, men det är en annan historia. Min grabb är det bästa som hänt mig.

Träffade min livs kärlek när han har 2 år, tillsammans i 4 år. Sen dess har jag inte kommit över han ett smack. Du kanske är över ditt ex men ändå.

Aldrig stött på någon som jag ens tycker är värd att lägga tid på, så jag kan glädjeligan vara med i klubben för förblivna singlar.

Det som är bäst med det (och att ha barnen på heltid) är att relationen med våra barn inte ens kan mäta sig det minsta med andras relationer med sina barn. Märker stor skillnad på de som har två föräldrar som är närvarande.

Jag har försökt att spola bort allt med kärleksliv att göra och sluta deppa över det. Men det är svårt när folk i ens närhet hittar partner till höger och vänster trots att de är nyseparerade vissa av dom.

Vi köpte hund för ett år sen ungefär och det har fått mig att kunna scrolla bort den saknaden rätt mycket. Så nu skiter jag i vilket, Kanske förblir jag singel resten av livet och det är okej. Ibland kan jag känna att jag skulle vilja ha någon, sen kommer verkligheten ifatt mig att jag inte ens skulle hinna med att ens dejta i nuläget och i ärlighetens namn tycker jag att det är väldigt skönt att vara singel.

Jag tänker att man nummer 1 får sluta längta och acceptera att det kanske är så och att det är okej isåfall. Nummer 2, se alla positiva saker med det istället för negativa.

Nu är min sons pappa med i bilden men dessvärre gör han inte så mycket nytta. Han bara finns. Däremot har han världens finaste släkt som min son uppskattar väldigt mycket.

Nummer 3 (om man har barn) lägg ALL fokus på dom. Den tiden försvinner Snart där de börjar hänga med kompisar och vi blir mindre intressanta. Egen åskit, men för mig slår inget att umgås med mitt barn!

Ok. Att man kan välja att ha ett förhållande med någon som man inte är attraherad av? Då missförstod jag dig, trodde som sagt att du menade att man kunde sänka ribban för när man blir attraherad.

Uppfattade tråden som att ts är ledsen för att hon har svårt att träffa någon som hon blir attraherad av och att det är just det hon vill. Då hjälper det ju inte att ha en relation utan attraktion, eftersom det inye är att ha en relation i största allmänhet som är det hon vill och som tråden handlar om. Men jag kanske missförstod det också.